rånet

de senaste dagarna har gått ut på en daglig rutin av spanskalektioner, läxor och häng på caféer. helgen har dock varit vild eftersom det var inte mindre än tre födelsedagar på rad inom hostelet som avlöste varandra vilket betydde avcheckande av alla happy hours på barerna, försök att mingla runt på spanska och få bolivianska kompisar för att sedan dansa loss hela nätterna. det har varit loco, minst sagt. något mindre roligt är att jag och en kompis blev brutalt rånade igår natt. det hela hände jättefort och jag var helt paralyserad under tiden men jag ska försöka skrapa ihop minnesbilderna från en av de obehagligaste minuterna i mitt liv.

vi var på väg hem från en klubb, klockan var runt halv fyra och vi var på gatan där båda våra hostel ligger, ungefär mitt emellan dem. plötsligt kom tre killar fram mot oss och började putta på min kompis, som om han verkligen ville bråka. han är nästan två meter lång och tacklade knuffarna ganska bra, men då slog vidret plötsligt till honom med knytnäven rätt på halsen medan den andra killen snabbt gick igenom hans fickor. den tredje personen tog stryptag på mig mot en vägg och när jag försökte slingra mig ur slog han till mig på kinden. det hela skedde blixtsnabbt och jag förstod inte alls vad som hände men kände plötsligt en enorm smärta i axeln. samtidigt slog min vän tillbaka och killarna började bli ännu aggressivare och han skrek typ tre gånger "run madeleine! now!" innan jag tog mig samman och fattade att det var dags att kuta för livet. de jagade oss nedför gatan men vi var mycket snabbare och slängde oss in genom dörren på hans hostel. när dörren gick i lås bakom oss gick det upp för mig att jag inte hade min handväska längre och min kompis mobil var också borta. insåg verkligen inte förrän i det ögonblicket att vi blivit rånade, de var så sjukt påstridiga att det verkade som att det enda de ville var att slåss. någonstans där övergick mitt tysta chocktillstånd till att jag började storgrina, sedan grät jag i typ två timmar i sträck efter det. det var så fruktansvärt overkligt. smärtan i axeln berodde på att en av rånarna verkligen hade ryckt av min väska så axelbandet måste gått av och jag har ett långt, ömmande sår efter det även om bandet var över min t-shirt. jag fick stanna på min kompis hostel den natten; hade verkligen ingen lust att gå tillbaka till mitt eget efter det som hände. jag fick låna en telefon och ringde gråtandes och skrämde mamma och pappa som hjälpte mig med att spärra och anmäla grejer.

jag blev av med ett bankkort, körkort, lite kontanter och mitt favoritläppstift så kom ju verkligen hyfsat lindrigt undan, men det stör mig att jag bara har ett bankkort kvar nu från de tre jag hade när jag lämnade sverige. oturen med kort alltså?

idag har vi bara hängt på ett café och försökt smälta allt. jag mår bra bortsett från såret på axeln men det var definitivt en händelse jag inte kommer glömma. det är svårt att skaka bort känslan av att ha blivit överfallen. det mest chockerande är hur någon helt oprovocerat kan vilja någon så illa? ja hörrni, det finns så mycket störda personer på den här jorden.

happy census day!

idag är ingen vanlig dag för idag är det folkräkningsdag i bolivia! det kanske inte låter så mycket för världen men faktum är att det är bland det märkligaste jag har varit med om. på elva år beräknar man att befolkningen har ökat från 8,2 miljoner till runt 11 miljoner och för att regeringen ska kunna börja lösa de många samhällsproblem denna ökning bidragit till är de tvungna att veta exakt hur många som bor här. hela veckan har det pågått förberedelser där folk har fått registrera sig och idag den 21 november är det nationellt utegångsförbud, även för turister, medan utsända knackar på varenda hus i hela landet, räknar människorna och fyller i formulär. om man går ut på gatan blir man arresterad och häktad samt att man måste böta motsvarande 3000 kronor vilket är en smärre förmögenhet för majoriteten av bolivianerna. alla gränser är stängda och någon sa att det heller inte är någon flygtrafik till eller från landet idag. konstigt att föreställa sig helt tomma, spöklika städer och flygplatser, så himla sjukt hur de bara kan förbjuda en hel befolkning att gå utanför sina hus! fatta antalet stämningar det skulle innebära i typ usa. men antar att man måste göra så här istället för någon elektronisk variant eftersom bolivias sociala system är rätt underutvecklat och på många håll fortfarande fungerar ganska primitivt.

så idag är vi tvungna att stanna på hostelet hela dagen. det har varit helt okej dock; solig dag på takterassen med skönt folk och någon lagade världens storkok med mat som vi ransonerar rättvist eftersom vi inte kan gå ut och handla mer mat. passar också på att plugga lite spanska! kursen går jättebra, min lärare är verkligen grym. lektionerna är mest en tre timmar lång konversation endast på spanska där vi diskuterar allt från den senaste twilightfilmen till kulturella skillnader mellan bolivia och sverige, materialism, religion och politik. det är definitivt de mest utmanande spanskakonversationerna jag någonsin haft - ganska många ljusår från gymnasiets simpla muntliga "beskriv-ditt-rum"-övningar - men känner samtidigt att det verkligen är så här man lär sig. allt jag tänker att jag vill säga om någonting på svenska tvingar hon mig att försöka säga på spanska och om jag inte vet ett ord för något måste jag beskriva det på spanska och inte fuska med engelska. fastän jag bara gjort sex timmar än känner jag redan att jag förbättrats.

supersucre

jag lämnade potosí och gruvtragiken bakom mig i onsdags och tog tillsammans med ett australiensiskt par jag träffat tidigare en taxi till sucre som ligger lite drygt två timmar bort. vänta, taxi i två timmar? yes! en av de trevligaste sakerna med bolivia är hur billigt det är. det kostade oss bara 40 kronor per person och sparade oss flera timmar jämfört med att ta bussen.

så jag har alltså varit här i fyra dagar men knappt gjort något vettigt ur ett sightseeing-perspektiv och har inte tagit ett enda foto, men have i've been living the dream? JAPP. det finns inte så jättemycket att se här egentligen men staden är ganska mysig och stadskärnan påminner mig på något väldigt märkligt sätt lite om hudiksvall. det är himla chillat, förhållandevis rent och utvecklat för att vara i bolivia och bor på bästa hostelet med nästan uteslutande personer som reser ensamma så det är en otroligt social atmosfär. har mest tillbringat mina dagar med att hänga runt på olika caféer med nyfunna vänner och ätit efterrätter, sett två säsonger av mad men, solat på den grymma takterassen, besökt en frukt- och grönsaksmarknad i någon slags skörbjuggspanik eftersom jag plötsligt blev mörkrädd när insåg hur många dagar det gått utan vitaminer från annat än snabbnudlar och fyllekäksburgare (sorry mamma), gått på bio och sett sista twilightfilmen och festat nonstop hela helgen ungefär. efter att inte varit ute sedan precis i början av valparaiso var jag definitivt på partyhumör och sucre levererade verkligen! har druckit löjligt billiga bolivianska mojitos med coca-blad istället för mynta och dansat mig svettig på fullproppade salsaklubbar för att sedan dunsa i säng klockan fem på morgonen. bortsett från en släng av magsjuka efter en dålig burrito och en riktig amerikansk praktdumskalle från mitt hostel som jag började bråka med igår på grund av hennes helt absurda och chockerande rasistiska kommenterar - hon började bland annat tjafsa med dörrvakten på en klubb då hon inte tyckte hon borde behöva betala de fem kronorna i  inträde "because i'm a white female and you should be thankful for me visiting your club" - ja, bortsett från det har det varit fyra jätteroliga dagar.

men imorgon gott folk! imorgon ska jag rycka upp mig ur denna dekadens och ta tag i mina spanskakunskaper. sucre är en rätt populär destination för språkplugg och efter flera rekommendationer lyckades jag få tag i den mest eftertraktade läraren och bokade in lektioner för hela nästa vecka. får se hur bra jag tycker det funkar och bokar i så fall en vecka till. tre timmar privatlektioner varje eftermiddag och alla läxor man tydligen får varje dag hoppas jag kunna ge ganska snabba resultat med tanke på att jag redan är bekant med all grammatik och gör mig hyfsat förstådd. jag hade ju egentligen tänkt mig en homestay hos en boliviansk familj men ångrade mig efter att ha fått reda på att det i de flesta fall blir lite som ett b&b; inte är så värt det eftersom familjerna ofta bara vill ha pengarna och inte bryr sig så mycket om att prata med en vilket ju är hela vitsen. dessutom bor jag bra nu för ynka 35 kronor natten här vilket är ett trevligt treat för min plånbok efter att ha betalat minst det tredubbla i chile och argentina för betydligt sunkigare. så nu blir jag kvar här ett tag till och ska förhoppningsvis få ordning på mina oregelbundna verb och konjunktiv i imperfekt. kul!

en traumatisk dag

potosí i bolivia är världens högst belägna stad och ligger på 4090 m.ö.h. jag var först lite tveksam till att åka hit eftersom jag reagerade så starkt på altituden under ökenresan, men förutom att luften är jättetunn och man blir andfådd av ingenting verkar jag ha vant mig ganska bra vid det här laget.

den största attraktionen för turister här är gruvindustrin. det är ingen turistattraktion i vanlig mening; inget flott museum och inget man egentligen mår bra av att se. det är en riktig arbetsplats med hårt jobbande människor. i hundratals år har fattiga bolivianer slitit i gruvorna här. i mitten av 1500-talet började de som slavar under det spanska imperiet då allt silver skeppades tillbaka till spanien. jag fick höra att av allt silver som bolivianerna utvann åt spanjorerna skulle det gått att bygga en bro av silver från potosí till madrid, men att det även skulle gått att bygga en bro av ben från de åtta miljoner människor som dog i gruvorna under imperiet. de arbetade under vidriga förhållanden; ibland flera månader i sträck i de mörka, farliga gruvorna. det mest intressanta och chockande är att än idag jobbar tusentals män i gruvorna under samma förhållanden. många väljer att börja i gruvorna för lönen;  en gruvarbetare kan tjäna upp mot 5000 kronor i månaden där jämfört med de cirka 1000 kronor som är standardlönen för många andra outbildade. med andra ord har de inte så många andra val. att börja i gruvorna är dock ett seriöst val eftersom de flesta dör innan de hunnit fylla 45 av de giftiga partiklarna som utsöndras av utvinningen av mineraler. det sorgliga är att även tonåringar som nästan är barn fortfarande jobbar där nere; de har en dräglig tillvaro ekonomiskt men jobbar mot en säker död.

jag valde att göra en guidad tur ner i gruvorna, med en grupp på ungefär 10 personer och två guider. nu så här i efterhand ångrar jag att jag inte tänkte igenom det lite bättre innan, men är ändå djupt imponerad och chockad över det jag fick se och uppleva. vi åkte först till ett ställe där vi fick skyddskläder, hjälm och pannlampa. sedan åkte vi till "miner's market" där vi kunde köpa presenter till gruvarbetarna. det kunde vara läsk, vatten coca-blad som de ständigt tuggar för att hålla hungern borta eller ren dynamit (!) som såldes i små vita rör. efter det åkte vi upp till en slags fabrik där de utvann mineralerna och vi fick känna på det äkta silvret som skulle säljas och exporteras vidare.

jag visste att en nedstigning i gruvorna skulle innebära smala gångar, luft tjock av farliga partiklar och en enorm hetta. jag är i vanliga fall inte särskilt klaustrofobisk men någonting hände med mig där nere. vi gick djupare och djupare ned, gångarna blev trängre och krävde att vi krälade på mage och det var nästan omöjligt att andas. jag tror jag fick någon slags panikattack för plötsligt började allt snurra, jag började storgrina och ville inget annat i hela världen att bara gå upp igen till dagsljuset och luften. en guide fick leda mig upp igen och när jag sedan satt jag utanför ingången i en timme medan jag väntade på att resten skulle komma upp och bara andades. tankarna bara snurrade och det enda jag kunde tänka var HUR kan människor ha detta som jobb? hur kan man någonsin vänja sig vid arbetsklimat så fruktansvärda? jag såg arbetare efter arbetare passera mig, många av dem unga, med sorgsna ögon och munnarna fyllda av coca-blad och enkla medeltida verktyg för att hugga ur stenar ur berget. jag kände en sådan djup respekt för dem att tårarna bara fortsatte rinna.

resten av dagen spenderade jag för mig själv, tittade på tv-serier och läste. kände mig alldeles utmattad mentalt. det var en otroligt stark upplevelse men är samtidigt tacksam för att jag fått chansen att uppleva det.

flamingos, salt och höjdsjuka

den tre dagar långa resan genom bolivias öken har kvalat in bland de häftigaste upplevelserna i mitt liv. jag vet att jag i den här bloggen använt alla möjliga superlativ för landskap jag varit med om och sagt både en och tre gånger att det inte liknat något jag någonsin sett innan, men det här toppade verkligen allt.

i tre dagar och två nätter reste vi med en fyrhjulsdriven bil från san pedro de atacama i chile, korsade gränsen till bolivia och körde genom de mest spektakulära, dramatiska och surrealistiska landskapen jag sett. de två första dagarna var öknen stenig, otroligt skumpig och dammig för att sedan övergå till massiva sanddyner. den tredje dagen nådde vi salar de uyuni; denna till synes oändliga platta panoramavy av vitt salt så långt ögat kunde nå. emellan det besökte vi en nationalpark, flera olika lagos altiplanos (=högt belägna sjöar) som var vita, blåa, gröna och röda, en aktiv vulkan, sprutande gejsrar, en varm källa och en stor ö mitt i saltöknen full av endast enorma kaktusar. vi fick komma nära betande lamadjur och de tusentals flamingos som naturligt häckar i och runt om sjöarna. de lät oss bo på enkla hotell som byggts helt av salt och styrdes av stolta, lokala bolivianska kvinnor i traditionella dräkter som hellre pratade det inhemska språket quechua än spanska. det har varit så isande kallt att jag sovit fullt påklädd, inklusive mössa och vantar, i min sovsäck och med tre filtar. det har också varit oumbärligt, stekande hett och jag har bränt mitt ansikte och läppar sönder och samman. det är svårt att på ett bra sätt förklara overklighetskänslan som hela tiden slår en när man åker mil efter mil genom landskap så avlägsna, fascinerande och totalt främmande för en själv.

jag lyckades som tur var hamna i en strålande grupp människor; vi satt ihopklämda i samma bil, sov i samma rum och åt alla måltider tillsammans under tre dagar och det gjorde att vi kom varandra riktigt nära. det var jag, filipe från brasilien som bestämde sig för att haka på i sista stund, de två tyska tjejerna marina och maren i 25-årsåldern och det skönaste paret ever; marcin och karolina i trettioårsåldern från polen. det var en riktigt positiv, utåtriktad, nyfiken grupp. vi skrattade mycket, lånade varandras grejer, sjöng högljutt med i 80-talsdängorna chauffören spelade på repeat när han inte introducerade oss för otaliga bolivianska pophits med den obligatoriska panflöjten och hjälpte varandra när vi en efter en drabbades olika mycket av den oundvikliga höjdsjukan.

innan jag åkte visste jag inte riktigt vad jag skulle förvänta mig angående altituden och vad den skulle göra med mig. jag var förberedd med massa vatten och huvudvärkstabletter, men det var en väldigt klen hjälp när vi nådde otroliga 5000 meter över havet. det var en märklig känsla att vara på så hög höjd men inte på en bergstopp eller liknande utan i en helt platt öken. jag kände tidigt av den kraftiga huvudvärken men blev sedan helt väck av höjdsjuka. jag hade svårt att hålla balansen och ögonen på en fast punkt, jag blödde näsblod och blev fruktansvärt illamående och yrslig. när vi till slut kom fram till boendet för natten fick de andra bära in mina grejer medan jag hasade mig in i huset och stupade i säng. någon gav mig ett piller som skulle hjälpa och sedan somnade jag direkt. när jag vaknade mådde jag mycket bättre och kände efter den höjdchocken inte av så mycket mer än den gnagande, ständiga huvudvärken som påminde om en ganska otrevlig bakfylla. det största problemet tyckte jag istället var det ständiga dammet och smutsen överallt; man var skitig bortom all räddning eftersom det inte alltid fanns dusch och torrheten i hals, näsa och hud var väldigt obehaglig. jag gick runt som en terrorist med sarongen, som numera blivit en väldigt kär ägodel, över ansiktet så näsan och munnen var övertäckt vilket gjorde det lite lättare att andas.

när resan slutade i uyuni i bolivia var vi alla ganska mörbultade och bestämde oss för att stanna en natt där. inte någon höjdarstad direkt; vi bokade alla bussbiljetter till olika delar av landet till dagen därpå men det var nice att ha en lugn eftermiddag och på kvällen gick vi alla ut och åt.

just nu befinner jag mig i potosí, vad jag sysslat med här får bli ett separat inlägg.

jag tog hundratals bilder under resan genom öknen men det var ett väldigt frustrerande moment eftersom jag inte tycker bilderna lyckas spegla ens en bråkdel av allt intressant jag sett, men här kommer i alla fall ett par stycken så ni får någon idé om vad det är jag gör världens hype kring. enjoy! alltså helt seriöst, ENJOY. det tog tre osannolikt sega timmar av slö anslutning för att ladda upp dem.

1632 kilometer senare

i tisdags förmiddag lämnade jag valparaiso, hoppade på en buss till santiago och dumpade sedan min väska i en baggageförvaring på bussterminalen. sedan hade jag hela eftermiddagen på mig att utforska ett ställe jag missat när jag var där senast och kände att jag bara var tvungen att gå till; museo de la memoria y derechos humanos. det är ett jättestort museum som visar hur allendes och pinochets styren samt militärkuppen påverkade chile ur ett människorättsperspektiv under sjuttiotalet och framåt. det var otroligt intressant och väldigt starkt. delarna där människors berättelser om hur de fick utstå sådan brutal tortyr men överlevde tyckte jag var särskilt omskakande. gick runt i nästan två timmar med en speciell liten lur mot örat så jag kunde få lite guidning på engelska vilket kändes enormt sofistikerat. precis i början kom en brasiliansk kille och frågade vart jag fick luren ifrån och jag visade honom - kommer tillbaka till denna händelse senare!

sedan åt jag kinamat och satt på ett café och läste en svensk deckare jag lyckats fiska fram från ett book exchange. halv tio gick bussen från santiago som skulle ta mig till calama där jag sedan skulle bli tvungen att byta till en annan buss till san pedro. halv tio nästa dygn rullade bussen in i calama, två timmar försenad vilket innebar att jag missat min anslutning och där stod jag på en mörk busstation och ba.. jahapp?

så här ser jag ut när jag kånkar runt på allt jag har för tillfället. vi kan väl även kalla det dagens eller varför inte månadens outfit; samma kjol jag haft på mig typ två veckor i sträck, ett linne det gått hål i och nämen! är det inte den omtalade bedrövliga sarongen som man här skymtar som en chic liten scarf? jo det är det!

vet inte riktigt hur jag ska sammanfatta bussresan annat än lång och usel. mitt i natten gick bussen sönder och vi fick vänta i timmar innan det kom en ny som vi fick byta till, tanten bredvid snarkade så högt att inte ens m83 på högsta volym i ipoden kunde hålla ljudet borta och maten var ett skämt. det var inte ens mat förresten. på tjugofyra timmar blev vi tilldelade två paket á en kaka och en juicetetra. det var allt. och eftersom vi var försenade fanns det ingen tid till att köpa mat vid stoppen, det var bara att gilla läget. tur att jag tog med lite snacks, annars hade jag nog dött. under hela onsdagen åt jag sammanlagt: de två ynka kakorna, två bananer, lite jordnötter, några godisar. jag var hungrig så INNI.

så missade anslutningen men lyckades på någon vänster komma med en annan buss och anlände till san pedro de atacama det grymma klockslaget tjugofyranollnoll. det var mörkt, kallt, fanns inga taxis och visste över huvud taget inte alls vart jag skulle gå. till slut hittade jag hostelet i alla fall och nu kommer vi till det sjukaste sammanträffandet ever - killen från museet i santiago hade också åkt till san pedro samma dag (flyg, avis), bokat in sig på samma hostel och tilldelats samma rum! hur knäppt?!

så idag har jag hängt med filipe som han heter, tjugofemårig hostelägare från recife som tack och lov pratade utmärkt engelska. vi har gått runt på san pedros dammiga och oasfalterade gator och försökt ta ut och växla pengar vilket absolout inte var lätt. det finns bara två bankomater som är ur funktion hela tiden eftersom turisterna här tar ut pengar som galningar. fick höra att det skulle finnas pengar i den igen klockan tre så kom tillbaka då och hamnade i världens kö. som tur är funkade det! sedan ville vi göra något så vi hyrde mountainbikes (ja igen, gissa hur bra jag är på att cykla mountainbikes nu vavava), köpte massa vatten och en karta och cyklade ut i öknen! det finns hur många coola ställen som helst att se i omgivningarna runt den här ökenoasen till samhälle. vi hann dock inte så långt eftersom vi inte ville hamna i den jobbiga situationen att vara mitt ute i ingenstans när solen nästan gått ner, men det vi såg var så himla häftigt! har aldrig sett något liknande förut. atacama är världens torraste öken; luftfuktigheten är minimal och filipe påverkades så mycket av torrheten att han började blöda näsblod. runt om san pedro finns det dock växtlighet i och med (antar jag?) den lilla floden som ger vatten i form av smält snö från anderna som skymtar i bakgrunden. berg av typ sammanfogad sand som gick lätt att smula sönder reste sig längs hela den dammiga cykelvägen och vid två tillfällen blev vi tvunga att korsa den grunda floden genom att vada oss över med cyklarna. det var otroligt varmt när vi började men när vi kom tillbaka hade det mörknat och nu på natten är det riktigt kallt.

ett väldigt vanligt sätt att ta sig till bolivia härifrån är att boka in sig på en tredagars jeeptur som tar en genom bolivias saltöken, salar de uyuni. det är precis som det låter en öken av just salt, ungefär i samma storlek som skåne, och det sägs vara ett helt surrealistiskt landskap. saltöknen är en av topp tre saker i sydamerika jag verkligen sett fram emot att se så var enormt peppad när jag köpte min tour idag. 7.30 imorgon bitti hämtas jag upp från mitt hostel och ska sedan spendera de tre nästkommande dagarna med att åka jeep, fotografera och försöka undvika alltför svår höjdsjuka när vi passerar 4000 m.ö.h.-gränsen. lämnar alltså chile nu efter ungefär tre veckor i landet. vi hörs i bolivia! kram på er.


några bilder från idag:

mot nya äventyr

idag är det måndag och första dagen på länge det levereras post. kom mitt kort? nej :))))) kände hur bägaren rann över en smula, som man brukar säga. posten kan ju förvänta sig x antal hatmejl, minst sagt. var världens krångligaste gäst och fick receptionisten på hostele tatt kontakta lite olika människor på posten i chile som efter mycket om och men kunde avläsa från mitt tracking-nummer att brevet inte ens ankommit chile än fastän det borde ha varit framme vid det här laget, att det antagligen fastnat på vägen någonstans och att de inte kunde göra något eller säga när det kunde förväntas komma fram utan att jag skulle bli tvungen att kontakta den svenska posten. jag såg framför mig oändliga, dyra telefonsamtal och ytterligare dag efter dag av väntan och kände bara HELL NO, nu skiter jag i det här. jag gick snabbt ned till busstationen och bokade en enkelresa till san pedro de atacama i norra chile imorgon från santiago. så. inget kort, men gladare madeleine. världen kallar!

det slog mig inte förrän ungefär nu hur extremt långt geografiskt sett jag ska åka. tänkte ju bryta upp bussresan lite med fler stopp längs vägen men nu känner jag att jag bara vill komma till bolivia så fort som möjligt så väljer att göra den mördande allt-i-ett-svep-versionen. bussresan till san pedro kommer att ta allt som allt 26 timmar och snålade in på att lyxa till det med ett extra bekvämt säte. ska nu uthärda detta i en motsvarande ekonomiklass-flygplansstol. vet inte hur värt jag kommer tycka detta är när jag kommer fram, min rumpa kommer antagligen aldrig förlåta mig.

så kommer komma fram till san pedro på onsdag kväll, kommer inte vara nåbar alls tills dess. hasta luego!

de helmarkerade röda linjerna är sträckor jag åkt och den streckade är morgondagens resväg. kanske är svårt att förstå proportionerna och att inse hur SJUKT långt det faktiskt är men google maps talar om att det är 1632 km. det är längre än vad det är mellan kiruna och göteborg! förstå då hur avlångt chile är, det är helt vansinnigt.

senaste nytt osv

förutom den ständiga väntan och tristessen i att vara fast här njuter jag oväntat mycket av att få vara helt ensam. ingen som väntar mig, ingen att ta hänsyn till, ingen att bekvämt anförtro sig till . efter månaden av ständigt sällskap trodde jag att jag skulle sakna det här med att ha folk omkring sig hela tiden men faktum är att jag verkligen uppskattar att få vara ifred ett tag. det må låta ganska osocialt och på gränsen till eremitiskt, men skulle nästan vilja påstå att jag undvikit att prata med folk mer än nödvändigt de senaste dagarna. istället har jag tagit långa promenader och utforskat stadsdelarna jag ännu inte sett, skrivit en hel del, legat i soliga parker och läst jenny diskis strålande reseskildringar i "den motvilliga resenären", legat uppe halva nätterna och lyssnat på musik och sett massor av filmer; allt från "casablanca" till "annie hall" till smöriga amerikanska komedier och tagit långa, lata sovmorgnar.

emellan det har jag unnat mig en hutlöst dyr glass om dagen från ett café som gör den godaste hallonglassen någonsin och sedan levt nästan uteslutande på cup-o-noodles och grönsaker. stora, perfekta avocados kostar inte ens en krona här (blev dock pinsamt påmind om den här lysande krönikan när jag stod där och klämde som en annan svensk dåre) och chansar lite då och då på jordgubbarna som säljs på gatan som alltid ser jättegoda ut - skenet kan visst bedra, märkte jag idag. DAMN YOU usla jordgubbsförsäljare som var jättetrevlig när vi småpratade men som jag besviket upptäckte bedragit mig genom att ha sålt mig ett kilo genomruttna bär. inte coolt, mannen.

för övrigt har jag upptäckt ett supereffektivt sätt att slippa irriterande busvisslingar, biltutor och kommentarer från män på gatan (det spanska samlingsordet för dessa beteenden är "piropos") och att över huvud taget bli lite mindre uppseendeväckande: jag har förvandlat mig själv till en omatchande uppenbarelse av svepande tygsjok. min vision är något av en korsning mellan en övervintrande hippie och en hemlös. nu har jag ingen bild men min mest använda outfit den senste tiden är flipflops, en enkel svart långkjol, ett urtvättat linne och en skrattretande ful, gigantisk batikmönstrad sarong som jag köpte just för att den var så hemsk som jag bär lite sari-aktigt. mina grejer släpar jag runt i en skitig tygpåse, smink kommer jag inte ihåg senast jag bar och mitt hår har jag i ett trassligt kaos mitt på huvudet. med andra ord är jag nog så anti-fashion jag någonsin varit och knappast någon att höja på ögonbrynen åt vilket är EXAKT effekten jag eftersträvar. om inte bara för att slippa alla piropos så även för att undvika ficktjuvar genom att inte se så rik och uppenbart turistig ut. är alltså löjligt nöjd över min upptäckt och samtidigt ganska lättad över att jag inte känner en enda kotte här som kan skåda detta yttre förfall. hur som helst är det så extremt befriande att verkligen bara inte bry sig över huvud taget om hur man ser ut utan istället kanalisera all den energin till att bara ha det så gött som möjligt.

gud vad jag låter destruktiv med allt snack om ensamhet och yttre förfall då.. har inte tappat det, lovar. kan väl tvärtom sammanfatta det som är tillvaron faktiskt är rätt fin för tillfället. peace!

graffitifestival

någon hade berättat om en grafftitifestival som hålls i helgen och kände ju att det lät som något man inte kunde missa. fick med mig ett par från mitt hostel och vi drog till andra sidan staden till en ganska nedgången cerro som var proppfull med skatehipsters som sprayade på alla tillgängliga väggar, dj:s med dreads ner till knäna som spelade dub-reaggae och en massa filmcrew som dokumenterade det hela. det var ett riktigt coolt event! kreativiteten hos konstnärerna var verkligen förbluffande och det var fascinerande att se hur de jobbade. eftersom det var första dagen av festivalen var det inte så mycket som var färdigt än, men det var sjukt intressant att bara vandra runt och kolla in allas pågående verk.

"någon dag kommer resan sluta" ...

... "vi är alla turister på jorden". fint.