mot ett av världens sju underverk!

efter fyra grymma dagar i lägenheten med knäppaste gänget människor är det dags att bege sig härifrån. juldagarna har varit så himla roliga; vi har beskådat de galna fyrverkerierna som hörts och setts överallt under helgen, spelat spel, lagat enorma mängder mat, mixat cocktails, badat jacuzzi och sett massa filmer. är så glad över att jag bestämde mig för att åka hit! efter nästan tre månader på olika hostel har det varit så himla skönt att få lite hemmakänsla.

imorgon klockan sju lämnar dock jag och james de andra för att påbörja en tre dagars-trek till machu picchu! vi kände att det var perfekt att göra det i mellandagarna. utbudet för olika turer till machu picchu är enormt; de andra ska göra den fem dagar långa, krävande vandringen som kallas the salkantay trek med boende i tält  och allt men jag kände bara ääeee, inte i regnsäsong alltså. det regnar varje dag här nu och kan bara föreställa mig hur blött och miserabelt allt måste kännas när man väl når ruinerna den femte dagen. james kände likadant så idag gick vi runt i cusco och jämförde priser och bokade till sist the jungle trek. den är tre dagar och två nätter med boende på enkla hostel, och till skillnad från många av de andra varianterna innebär den inte bara heldagar av vandring utan även mountainbiking, ziplining och besök till varma källor för att den tredje dagen besöka de berömda inkaruinerna. låter ju liksom helt enkelt lite roligare!

 jag bidrog till julbordet genom att laga svenska köttbullar, men vi hade köpt på oss köttfärs något så INNI så halvvägs in i tillverkningen ledsnade jag ur och började i smyg göra dem större och större ända tills de var enorma köttbollar istället. britterna ba hm, ska de verkligen se ut sådär? eh JA, ursäkta vem tror ni vet bäst hur svenska köttbullar ska se ut va??

feliz navidad!

hej och god jul från cusco!

efter de två värsta dygnen hittills på den här resan lämnade jag puno som en katastrof; skakig, illamående med spypåse i högsta beredskap och laddad med piller för alla möjliga sorters missöden efter matförgiftningen steg jag på bussen som 8 timmar senare lämnade av mig i cusco. jag hade klarat mig hyfsat bra under resan; efter en liten, liten överdos av illamåendetabletter somnade jag som en stock och var helt utslagen större delen av resan vilket var perfekt. resten av dagen kände jag mig nästan helt återställd så kvällen spenderade jag med en kompis jag träffat sedan tidigare och två sjukt roliga tjejer från mitt dorm.

igår gav jag mig ut på jakt. jag sörjer fortfarande min döda canon g:12a men insåg att jag skulle bli tvungen att ersätta den, även om jag inte skulle kunna köpa något som ens är i närheten av världens. bästa. resekamera. cusco och peru är annorlunda än bolivia på så sätt att det faktiskt finns affärer som säljer elektronik istället för en skum monter eller ett tveksamt stånd på gatan med fakekopior från kina utan förpackningar. detta innebär naturligtvis att priset är betydligt sämre men jag såg det som en julklapp till mig själv och köpte en okej lumix-kamera. är nöjd!

sedan checkade jag ut från hostelet och åkte till lägenheten där fem kompisar jag träffat i sucre väntade. lägenheten visade sig vara en fullträff; högst upp i byggnaden, två våningar, takterass, jacuzzi och massa undangömt julpynt som vi hittade i en låda och gick loco med. eftersom jag firar jul med fyra britter och en tysk blev jag och tysken totalt nedröstade i frågan om att fira jul på julafton vs. juldagen. så idag har vi mest förberett för """"den riktiga julen"""", julshoppat lite - vilket tog tre timmar eftersom gatorna var praktiskt taget omöjliga att komma fram på eftersom det var så extremt mycket folk - och insisterat på att åtminstone få laga svenska köttbullar. så ikväll har vi spelat kort, ätit massa mat och druckit den lokala ölen cusquena.

det har varit min första jul hemifrån utan snö, utan min familj och över huvud taget utan någon jag inte känt längre än några veckor men jag måste säga att det har varit en av mina bästa jular någonsin. älskar människorna jag är här med och vi har vi har haft det så roligt att jag har skrattat mig till en naggande god liten träningsvärk i magen. det blir bara en speciell stämning när alla är hemifrån på en stor högtid och tvingas bo tillsammans och dela traditioner och olika sätt att fira på, det är helt nytt för mig men jag är så glad att jag är där jag är just nu. efter min senaste skitvecka med sjukdom, hemlängtan, trasiga saker, separation från massa människor jag rest med länge och lite allmänt depp känns det som allt äntligen har vänt och jag hade verkligen  inte kunnat hamnat på ett bättre ställe för jul och nyår. 

on my way down

och så just när man trodde att allt redan kändes lågt, ensamt och deppigt med kameran lyckas allt ändå på något sätt naturligtvis gå ännu mer spikrakt nedåt. ligger just nu själv på ett hotellrum i puno i peru och är för andra gången på bara några veckor totalt utslagen av matförgiftning.

jag kom hit igår kväll efter en smärtfri bussresa med en lekande lätt gränskontroll (se och lär, chile) och hade lyxat till det med att boka mig ett enkelrum med privat badrum för att kunna sova ostört tills jag skulle bli tvungen att gå upp klockan sju för att ta nästa buss till cusco. tack och lov för att jag gjorde det. redan när jag gick och la mig kände jag var som var på väg att hända och natten tillbringades mer kallsvettig på  badrumsgolvet än i sängen. grejen är att jag kan ta magproblem och illamåendet, men jag har sådana fruktansvärda kramper i magen som känns som att någon sticker in en hand och försöker dra ut alla inälvor ungefär. de kommer i vågor och har legat i fosterställning och jämrat mig av smärta hela natten. jag kom till en punkt när jag seriöst övervägde att kontakta sjukvården, men kunde inte uppbåda kraften till att gå ned till receptionen. verkligen nackdelen med att resa själv. att drabbas av detta nu när det bara är jag istället för med två kompisar som förra gången spär definitivt på hopplöshetskänslorna.

har knappt sovit en blund i natt och bara tanken på att sätta mig på en buss i 8 timmar gav mig grav ångest, så jag bad den jättegulliga mannen i receptionen att kolla om min biljett kunde bytas till imorgon istället eftersom jag mår som en påse sopor. han var otroligt sympatisk och hjälpsam och erbjöd sig direkt åka till busstationen och fixa allt med en ny biljett åt mig samtidigt som frukostvärdinnan snabbt ordnade mig en kopp te med skumma växtblad som skulle lugna min mage. den här sortens äkta vänlighet gör mig helt tårögd, speciellt nu i mitt smått labila tillstånd.

så det är inte kul just nu. är så fruktansvärt trött men kan inte sova på grund av magkramperna som vägrar försvinna. jag känner mig oerhört ensam och har för första gången på snart tre månader nästan känt  hemlängtan. om världen nu går under någon gång under dagen skulle jag dö helt eländig.

sorgens dag

precis som rubriken indikerar är detta en mörk dag på min resa. jag kan inte ens förstå hur hemskt det här är men min kamera har lagt av. död. efter att reparatören deklarerat att moderkortet var trasigt och detta skulle ta tre veckor och kosta 3000 kronor att laga - vilket dessutom bara kan göras i chile i hela sydamerika - satte jag mig tårögd i en taxi och åkte till burger king och har nu tröstätit mig helt illamående. det är helt sjukt, vad är det för fel på min karma?! vad har jag gjort för att förtjäna så mycket KRÅNGEL hela tiden? jag förstår verkligen inte. jag är så extremt less just nu att jag inte vet vart jag ska ta vägen. jo, det vet jag ju. jag ska sätta mig på en buss till peru om några timmar och tanken på att inte ha en hyfsad kamera att fånga allt coolt jag kommer se med gör mig seriöst panikslagen.

jag vet liksom inte riktigt hur jag ska gå vidare nu. elektronik är svindyrt här; en liknande kamera går på runt 7000 kronor vilket jag absolut inte kan betala. vet heller inte hur jag ska prioritera. bra bilder är otroligt viktigt för mig men jag vet inte hur mycket jag kan offra i upplevelseväg för det eftersom jag då kommer bli tvungen att prioritera bort annat. helt enkelt en mardröm. som ytterligare en kul grej för att förgylla min tillvaro har jag glömt (!) pinkoden till min telefon så nu har jag inget att använda som väckarklocka.

det finns dock en svart marknad här som säljer elektronik billigare. visserligen ligger den i ett väldigt tveksamt område men i nuläget kunde jag inte bry mig mindre. vad kan möjligen gå mer fel? har snart inget kvar att bli rånad på!

amazonas

för tredje gången är jag nu tillbaka i la paz igen, dock ofrivilligt och jag har lite samma känsla som de sista dagarna i valparaiso; alla kompisar jag har varit här med alla gånger har nu åkt, jag vill dra vidare men är tvungen att vänta på något och göra det bästa av situationen så länge. egentligen skulle jag direkt sätta mig på en buss till peru efter att ha flugit tillbaka hit i morse men eftersom min kamera gjorde det skitsmarta valet att lägga av igår letade jag i panik upp en reparatör som sa att om det var ett enkelt fel kan den vara klar imorgon - men om det däremot är något större problem på den kommer det behövas beställas extradelar från usa vilket kan ta upp till tre veckor. priset för detta - som fick mig att ofrivilligt ge ifrån mig ett litet skri av vämjelse - orkar jag inte ens repetera här. MARDRÖM! så länge tänker jag inte vänta här men problemet är att det inte finns så många reparatörer i den här delen av kontinenten som kan utföra avancera lagningar så nästa ställe kommer kanske bli lima i peru. ser med fasa framför mig att behöva ta machu picchu-kort med någon skitkamera köpt längs vägen. jag ber alla som läser denna blogg alla hålla alla tummar för att min älskade g12:a kan fixas till imorgon så jag kan lämna detta landet och vara i cusco till jul.

i söndags morse åkte jag alltså iväg till bolivias del i amazonas för tre dagars oförglömliga upplevelser. det kunde dock inte ha börjat värre; var exakt två minuter från att missa check in-tiden och därmed missa mitt flyg och hela touren som jag betalat för i förväg. i lördags var det hostelets femårsjubileum och det firades genom det största hostelparty någonsin sett. hela stället dekorerades, eldslukare och jonglörer hyrdes in, de hade en piercing- och tatueringsstudio, ett band spelade, folk dansade på baren nonstop till öronbedövande musik, en stor teatergarderob öppnades och alla var utklädda och ansiktsmålade och stämningen var helt sjuk. festen var helt absurd men eftersom jag visste att mitt plan skulle lyfta 8.20 morgonen därpå bestämde jag mig för att vara ansvarsfull och inte dricka och istället vara uppe och dansa med de andra hela natten och sedan åka direkt till flygplatsen. mycket moget alltså. sova kan man göra på planet - eller när man är död, tänkte jag snusförnuftigt. det jag inte riktigt räknade med var dock att jag inte orkade vara uppe till klockan sex på morgonen nykter. någon gång vid fyra kände jag hur ögonen började gå i kors och jag kraschade i säng och satte halvsovande på mobilalarmet för ett par timmar senare.

jag vet inte hur eller varför, men efter ett tag vaknade jag av en smygande känsla att något var fel. jag tände och tittade på klockan och.. SATANS HELVETE FUCKING SHIT MIERDA MALDITA HIJA DE PUTA!!!!!! hela min kropp isade till och jag skrek ut ungefär alla svordomar jag kunde på alla språk samtidigt och väckte olyckligtvis samtliga i rummet när jag insåg hur försoven jag var. alarmet hade inte ringt, klockan var 6.50 och 7.20 var deadline för incheckning för flygplatsen som låg 40 minuter bort. utan att ens tänka på hur omöjligt det var att hinna drog jag på mig förra kvällens partykläder, ryckte med mig väskan, kutade ned till receptionen, trängde mig i kön och hasplade ur mig att jag var tvungen att checka ut på max en sekund. notan för den här gångens tredagarsvistelse gick på vidriga 660 kronor, men det hann jag inte ens reflektera över utan betalade och slängde mig ut genom dörren och började vinka frenetiskt åt alla taxibilar jag såg. när en till slut stannade kastade jag mig in och vrålade "el aeropuerto por favor, RÁPIDO!!!". jag kunde haft sådan enorm otur och fått en laglydig chaufför men denne man verkade kunna uppfatta min absoluta desperation och körde vägen som vanligtvis tog 40 minuter på ungefär 19. jag har nog aldrig känt mig så osäker i en bil dock; jag flög runt i baksätet som en tvål i en tvålkopp och var tvungen att hålla i mig för glatta livet. jag kom fram och insåg att jag skulle hinna men tyvärr gjorde min desperata framtoning mig till det perfekta offret att lura på pengar. han krävde alldeles för mycket men jag hade ungefär noll sekunder på mig att argumentera om priset och kastade svärande åt honom det mycket uppenbara överpriset för att sedan göra en väldigt iögonfallande sprint till ingången. med andan i halsen och svetten rinnandes hann jag EXAKT i tid och kunde då inte låta bli att le och tänka på att det kanske delvis var mina gener som var skyldiga till detta maximalt stressade beteende - hej pappa!

när jag sedan gick mot gaten och lämnade över mitt boarding pass stirrade mannen bakom disken på mig med en märklig blick och kom sedan fram till mig och mumlade lite diskret; "qué ha pasado? alguien te golpearon?", "vad har hänt? har någon slagit dig?". jag skakade undrande på huvudet, ursäktade mig och gick till badrummet och såg mig i spegeln. OJ. en galnare uppenbarelse måste varit svårt att hitta. inte nog med att jag var maximalt ofräsch av en natt av dans; svettiga och rökiga kläder, svart runt ögonen och hår som nu närmade sig dreads - jag hade glömt den svenska flaggan jag fått under ansiktsmålningen kvällen innan som måste gnidits av på kudden och nu såg ut som ett enormt gult och blått blåmärke mitt på kinden. 

efter att utan större framgång försökt fräscha till mig lite boardade jag det fjuttigaste lilla planet jag sett i hela mitt liv. det var långt ifrån ståhöjd och ungefär arton säten. jag slumrade till men vaknade fyrtiofem minuter upp i en annan värld, kändes det som. la paz dammiga kvarter av röda ofärdiga tegelhus hade bytts ut mot grönt, grönt, grönt så långt ögat kunde nå för att då och då delas av ringlande, bruna floder. det såg exakt ut som på bilder jag sestt från amazonas. att ha åkt från 4000 meters höjd till ungefär 300 meter kändes helt ljuvligt; plötsligt gick det att andas normalt, ingen huvudvärk låg och tryckte på och jag blev inte andfådd efter minsta lilla ansträngning. värmen var dock outhärdlig. direkt när vi stigit ut ur den lilla maskinen slog den emot en med full kraft och jag var lika svettig som efter morgonens språngmarsch på cirka sju sekunder. den fuktiga värmen verkade tränga in överallt och jag hade nog i det ögonblicket kunnat klippa mitt hår i en ytterst kort, ful page för en kall dusch. jag hittade i alla fall min väntande tour; en bil bestående av en chaufför, en guide, två amerikanska tjejer i övre tjugoårsåldern, en tysk blyg kille och en jättekonstig tysk tjej som på usel engelska försökte tala om för mig vad jag skulle göra hela tiden på ett extremt irriterande sätt. vi lämnade djungelstaden rurrenabaque bakom oss och satte av in i en del av djungeln som kallas las pampas. det är en enorm area av tät, grön vegetation, bruna floder och långt sträckande träsk- och grässlätter. las pampas är känt för att ha ett fantastiskt djurliv; något som förvisso är fascinerande men jag önskar att jag innan jag bokade hade satt mig in lite mer i exakt hur mycket av touren som gick ut på att spana på djur. missförstå mig rätt - vilda djur är hur häftigt som helst men jag är nog bara inte den typen av äkta naturmänniska som njuter av att spendera tre stekheta timmar i ett geggigt träsk för att leta efter anacondor bara för att. det blev liksom lite för mycket av de goda enligt min åsikt.

så under de tre dagarna i djungeln tillbringade vi mycket tid i en liten båt som svischade fram på beni-floden och gav en stunds efterlängtad svalka, sov i företagets lodge mitt i djungeln i stenhårda sängar som praktiskt taget var utomhus i den varma natten med täta myggnät som bara verkade hjälpa till hälften trots enorma ansträngningar att få det tätt, sett otroliga solnedgångar, ätit egenfiskade pirayor till middag och sett oräkneliga djurarter. några exempel är aligatorer, caymaner, ormar, flera olika sorters apor och fåglar, sköldpaddor, illgröna grodor, alldeles rosa floddelfiner, vidriga fladdermöss på nätterna och det lokala djuret capivara. myggen ska vi inte ens tala om. trots enorma ansträngningar att ha på myggmedel dygnet runt är mina ben helt sönderbitna och mina armar är skrattretande flagnade sedan isla del sol. jag gick runt i solglasögon, solskyddsfaktor 30 i tre lager och min sarong täckt över hela överkroppen för att minimera kontakten med solen för att inte göra det värre.

en av de mest minnesvärda delarna av djungelresan var en nattlig färd i den lilla båten tillbaka till boendet. det var kolmörkt bortsett från den kritvita månen som lyste upp vår väg längs floden ackompanjerat av miljoner klara stjärnor på himlen ovanför oss. natten var svalare än dagen och temperaturen precis lagom; den ljumma luften kändes oändligt skön mot våra solbrända kroppar och myggen hade ännu inte riktigt vaknat till liv. vid ett tillfälle stängde guiden av båtmotorn och jag upplevde bara en sådan oförklarlig, naturlig lycka av att tyst glida genom den stilla floden mitt ute i amazonas under stjärnhimlen medan de tusentals olika slags djuren i mörkret omkring oss gav öronbedövande ljud ifrån sig som ändå på något sätt lyckades låta som den perfekta symfonin. det var en av de mest rena och äkta naturupplevelser jag varit med om.

något jag är stolt över var min ovanligt chillade inställning till småkryp och särskilt spindlar. jag tror de flesta vet det vid det här laget men min relation till spindlar har varit allt annat än normal under nästan hela min uppväxt. innan den här resan gick jag i terapi och jag känner verkligen hur det har lugnat ned mig på den fronten. jag är fortfarande rädd och tycker de är obehagliga men jag hanterar situationer med dem tusen gånger bättre än förut. under djungelresan såg jag inga gigantiska spindlar direkt, men lagom stora för att jag förut totalt skulle tappa allt vad rationalitet heter. är så glad för att jag lyckats bota min fobi tillräckligt mycket för att kunna åka in i områden som det jag var i; områden som på grund av risken för att stöta ihop med en spindel skulle varit helt otänkbart för fyra månader sedan. det är lite pinsamt att erkänna det, men så var det faktiskt. på ett sätt gjorde jag också djungelturen som det ideala testet för att se hur min behandling fungerat och jag är mer än positivt överraskad över resultatet. jag duschade utomhus i sällskap med ett gäng spindlar, grodor, malar och kackerlacksliknande skalbaggar precis bredvid mitt huvud och fixade det enormt bra för att vara jag. allt det här kanske bara låter som en massa fjant, men är så genuint glad för att jag kunnat ta mig förbi min förut ganska livsbestämmande fobi.

nu har jag suttit här på subway i la paz och skrivit en halv bok ser jag. lägger upp lite bilder men har just uppdaterat mitt album på facebook så allt och mycket mer finns där. jag saknar alla er där hemma och alla mina tjejer ute i världen! vill bara att ni ska veta att jag tänker på er varje dag. puss!

little did i know.. att denna flagga några timmar senare skulle uppenbara sig som något som endast en mycket svår misshandel skulle kunna åstadkomma.

kanske inte syns på bilden men jag var extremt arg och less på att gång på gång ramla i den knädjupa gyttjan ute på detta fält i hopp om att hitta en anaconda. kunde liksom bara inte bry mig?!?!

sparar denna bild som en påminnelse till mig själv att aldrig låta detta hända min stackars hud igen.

piraya till middag någon? det var ganska gott. kunde dock inte för mitt liv förstå varför dess tänder var en specialitet; det var knastrigt, rivigt i munnen och kändes som en mycket ironisk grej att äta.

djungel!

den här veckan har bara varit helt virrig, istället för att åka vidare till peru som planerat gjorde min resrutt en konstig tillbakasväng till la paz med alla nya kompisar jag träffat för mer häng, fest och alpacatröjor-shopping. har blivit så otroligt tight med så många nu att det verkligen tar emot att resa vidare på egen hand, men måste absolut lämna la paz nu innan jag smäller av från allt festande. därför gick jag till en resebyrå idag och bokade in mig på en tre dagars djungeltour i amazonas! imorgon bitti flyger jag till rurrenabaque och ska sedan spendera de kommande dagarna med att spana in djurliv, åka kanot på floder, simma med rosa delfiner, antagligen bli totalt myggbiten och förhoppningsvis inte stöta ihop med alltför många tarantellor. 

därifrån flyger jag tillbaka till la paz och sedan direkt vidare till arequipa i peru för att sedan befinna mig i cusco till jul. där kommer jag träffa upp fem kompisar i en lägenhet vi hyr i några dagar. det blir nog fett!

oruro, la paz, lago titicaca

oj! väldigt dålig uppdatering här den senaste tiden! har nog haft den absolut sämsta internetanslutningen någonsin, kombinerat med en släng av en matförgiftning jag trodde jag skulle dö av följt av tre dagar av konstant insomniafestande och därefter vistelse på en ö mitt i ingentans utan elektricitet.

jag, grace och anne från australien som jag träffade på hostelet i sucre lämnade vårt lilla hem där för vad som visade sig vara den största soptippen i bolivia aka oruro (obs varning för dåliga upplevelser och därför extremt pessimistisk text). eftersom bussen avgick halv nio på kvällen och vi visste att resan skulle ta någonstans runt tio timmar antog vi dumt nog att vi skulle komma fram någon gång vid sju på morgonen så vi kunde spara en natt kostnad för boende - feeeel. efter en horribel, benskakande 8 timmars bussfärd utan en gnutta sömn rullade vi 4.30 in i en smutsig, gudsförgäten liten skithåla med fallfärdiga hus och obehagliga män som försökte prata med oss medan vi halvsovande stapplade ut ur den mörka busstationen. vi hittade ett hotell som vi betalade alldeles för mycket för med tanke på de mögelfläckade väggarna, håriga sängarna, ickefungerande lamporna och golv som aldrig verkar ha sett skymten av en dammsugare. vi kunde dock inte bry oss mindre för tillfället utan somnade på en sekund och råkade sedan sova över alarmet och checkout-tiden med någon timme. vi blev därför tvungna att stanna en natt till eftersom vi ändå skulle bli tvungna att betala. sagt och gjort, vi betalade och åkte in till stadens centrum i hopp om mat och lite coola grejer att se. vi var de enda turisterna där och var konstant utstirrade, det var skitigt och hetsigt trafikerade gator och alla försökte lura oss på pengar. fastän jag verkligen försökte se det häftiga med det var det bara ett otrevligt ställe utan något att se.

utmattade och hungriga på grund av ingen riktig mat på hela dagen utom tveksamma hamburgare som vi inte åt upp för att jag hittade ett långt svart hårstrå i den och någon kött och ris-grej på den minst ohygieniska restaurangen vi kunde hitta åkte vi tillbaka till det vidriga hotellrummet och spenderade resten av kvällen med att titta på telenovelas på tv och läsa. vi gick och la oss hyfsat tidigt men jag kände ganska fort hur något inte var helt okej med min mage. efter några timmars krampande, vridande och vändande kände jag hur hela jag bara ville vändas ut och in och spenderade resten av natten på badrumsgolvet. att lampan dessutom inte fungerade gjorde allt bara mer tragiskt. en lågpunkt på den här resan var definitivt när jag satt där på det skitiga golvet i mörkret och spydde tills jag var helt yr och kraftlös. när jag typ krälade ut ur badrummet i gryningen vaknade tjejerna och de hjälpte mig säng, gav mig massa mediciner och torkade av mitt ansikte som var helt svettigt och till råga på allt hade jag blött näsblod utan att ha märkt det. jag var helt enkelt den mest miserabla uppenbarelse ni kan tänka er, har få gånger i mitt liv mått så fruktansvärt.

dagen efter sov jag länge igen medan tjejerna var iväg och bokade bussbiljetter. jag mådde lite bättre och vi var alla överens om att det absolut sista vi ville var att tillbringa längre tid i oruro, så på eftermiddagen satte vi oss på en buss mot la paz. jag satt längst fram med stora hörlurar och solglasögon på, en spypåse i handen och såg allmänt vedervärdig ut medan resten av bussen - endast bolivanska familjer - tittade på mig som jag var det märkligaste de någonsin sett. fyra timmar senare nådde vi den enorma huvudstadens sceniska första vy; staden ligger i en dalgång och utsikten var helt otrolig. jag hade mirakulöst nog klarat hela resan utan att spy och jag kände mig betydligt mer mänsklig när vi checkat in på ett närliggande hotell och fått i mig lite soppa och vatten till middag. morgonen därefter mådde jag nästan helt som vanligt igen och såg till min stora förtjusning hur jag hade blivit smalare av mitt lilla sjukdomsdygn utan mat hehe. på eftermiddagen mötte vi upp vår vän kate från sucre och checkade in på ett helt galet hostel. folk bor inte längre där än några få nätter för att man helt enkelt inte pallar eftersom de styr sjuka fester varje kväll och alla är så pepp på att festa att stämningen är bara är helt vansinnig. de hade en otrolig bar och restaurang med det farliga systemet att allt man köpte blev registrerat på ens armband och betalningen för allt man köpte i mat- och dryckesväg gjordes när man checkade ut. efter tre vilda nätter hade min nota nått hiskeliga 560 kronor - en helt vansinnig summa för bolivia - och jag var inte ens värst! haha. vi mötte i alla fall upp en massa folk vi träffat tidigare och hade en av de bästa helgerna på den här resan.

när vi sedan lämnade la paz i måndags hade vår lilla resegrupp uppgått till sju personer som skulle till samma ställe. vi var alla ganska slitna och satte oss på nästa buss mot copacabana vid lago titicaca-sjön med höga förhoppningar om naturupplevelser och några lugna, sköna dagar på isla del sol; ön som sägs vara ursprunget till allt liv enligt inkabefolkningen. det var en fantastisk 1,5 timmes båtfärd till ön och sjön var verkligen vacker. vad vi inte räknat med när vi väl kom dit var att det var PISSkallt, ingen värme eller elekricitet och att vi missuppfattat vilken del av ön som man skulle gå av vid så vi var ungefär ensamma där vi var utan något annat att göra än att gå runt och kolla utsikten och sitta i solen och äta på en av de få matställena där. eftersom det var så kallt räknade jag inte alls med att solen skulle vara så stark och hade därför inget solskydd - hej tomaten den eftermiddagen! är heeelt röd och fläckig i ansiktet eftersom jag hade solglasögon hela dagen och tror dessutom jag blev förkyld på kuppen. den natten sov jag med allt varmt jag äger + mössa, dels för att det var svinkallt och för att jag nästan var febrig av att ha fått för mycket sol. duschen den här morgonen var droppen; som isvatten med en dörr som inte gick att stänga ordentligt och än mindre låsa. jag och kate gick prompt och bokade en båt tillbaka till civilisationen i copacabana och checkade in på ett hotell med varm dusch, tvättservice och wifi och börjar sakta känna hur livet kommer tillbaka till min stelfrusna, halvt sjuka och  sönderbrända kropp. av någon outgrundlig anledning bestämde de andra sig för att stanna en natt till så vi ska möta upp dem på andra sidan ön imorgon och göra en ordentlig tour och göra lite hiking till inkaruiner för att sedan ta en buss vidare över gränsen till peru och byn puno.

på väg

idag har jag för första gången på nästan tre veckor organiserat och packat min väska, för ikväll lämnar jag sucre! efter mycket velande fram och tillbaka bestämde jag mig till slut för att hänga med två australiensiska tjejer från mitt hostel till oruro så igår köpte vi bussbiljetter. det ligger på vägen till la paz, vi planerar att stanna där ett par dagar för att sedan ta oss till huvudstaden på fredag där vi ska möta upp lite andra kompisar. vi vet inte så mycket om oruro förutom att det inte är särskilt turistigt, det finns till exempel inte ett enda hostel där. 90% av befolkningen sägs ha rötter från urinvånare och staden ligger uppe på den inte alltför vidriga - men ändå klart kännbara - altituden 3700 m.ö.h. har laddat upp med höjdsjuketabletter och vatten. vi tänker spendera de nästkommande dagarna med att öva vår spanska på lokala marknader, göra en utflykt till varma källor i närheten, äta god mat och bara slappa för att ladda upp inför vad som kommer att bli århundradets helg på ett av sydamerikas mest ökända partyhostel. olé!

la semana pasada fue muy genial

det är sjukt att tänka sig att jag kommer ha spenderat nästan tre veckor här snart. ju längre jag är här desto mer hemma känns det och vi som bott här några veckor har blivit lite som en familj vid det här laget. min plan är dock att börja röra på mig igen i början av nästa vecka; därför sa jag tack och hejdå till min spanskaskola igår, rotade fram mitt tummade ex av south america on a shoestring-guiden och har idag försökt planera de kommande veckorna lite. fick en chock när jag insåg att det var första december idag?! vad hände med de här månaderna egentligen? 

som det ser ut nu kommer jag antagligen tillbringa jul och nyår i cusco i peru och har tre veckor på mig att ta mig dit. försöker nu bestämma mig om jag vill åka österut i bolivia först via en stad nära regnskogen i amazonas som heter santa cruz för ett par dagars djungeläventyr samt poolhäng på något soft hostel - eller om jag istället ska dra norrut till cochabamba och sedan upp i den fruktade altituden igen för lite vandring. valen man har att göra alltså.

måste verkligen säga att jag är väldigt nöjd med min spanskakurs! definitivt väl investerade pengar. 50 kronor per timme för privatlektioner av en kvalificerad lärare kändes ju för övrigt nästan lite som ett skämt. min lärare yashira var världens gulligaste och smartaste kvinna och vi hade många bra diskussioner. vi har repeterat en del grammatik men mestadels bara pratat på om stora, viktiga ämnen jag inte ens skulle drömma om att jag skulle behärska på spanska. mitt flyt, uttal och min konversationsförmåga har utvecklats enormt och likaså min förståelse för språkets uppbyggnad. jag skulle antagligen kunna skriva detta blogginlägg på en visserligen lite begränsad, men ändå hyfsat korrekt spanska. jag kommer förmodligen komplettera med fler veckor av lektioner på något annat ställe för att bli ännu säkrare i konversationssammanhang.

det är intressant hur språk påverkar en när man inte har någon alls att prata sitt modersmål med. jag tänker till stor del på engelska nu och försöker omedvetet alltid att översätta mina tankar till spanska. det är bara förvirrande och onödigt att tänka på svenska här eftersom jag aldrig har någon användning för det så har liksom kopplat bort det lite. jag har märkt att det numera tar aningen längre tid att formulera mig när jag skriver på svenska än förut och ibland har jag svårt att komma på ord. det hela kanske låter dumt och osannolikt efter bara drygt två månader men jag tror att den här livsstilen som innebär att leva helt utan andra svensktalande och extremt tätt inpå andra människor i en miljö där bara engelska pratas - kombinerat med en helhjärtad djupdykning i ett tredje språk - gör att man omprogrammerar sig väldigt fort. som den språknörd jag är känns detta såklart grymt häftigt och utvecklande.

hej från klassrummet! här har jag suttit tre timmar om dagen de senaste veckorna. stolarna var dock djävulskt obekväma och efter varje lektion hade rumpan domnat bort helt. (hur tjock har jag blivit btw? ärligt?????)

jag och yashira. jag kände mig som en jätte bredvid henne, hon var av den bolivianska standardlängden för kvinnor knappt 150 cm lång. vi skrattade typ hela tiden och hennes favorituttryck som hon använde för typ allt var "aay, que gracioso!" viket betyder ungefär "that's hilarious!".

en solnedgång på takterassen en kväll. det är jättekonstigt väder för tillfället; supervarmt på dagarna, kallt på nätterna, hagel, monsunregnväder, åskstormar och de mest täta och enorma blixtarna jag någonsin sett.

igår fick jag mitt hår klippt av en tjej här vilket var himmelskt bra och sedan var det några som kom på den briljanta idén att anordna en talent show på hostelets takterass! som ni ser var det väldigt seriöst med plakat, dekorationer och ballonger. vid nio hade vi samlat ihop alla stolar i huset ungefär och flyttat upp på taket så det bildades en stor publik, sedan började den knäppaste timmen av uppvisningar. någon försökte äta sexton bananer på en minut, någon skulle spela en egnkomponerad sång på en ukelele samtidigt som hon rockade rockring, någon skulle försöka dricka en hel öl stående upp och ner på en hand och någon jonglerade med äpplen till musik. det hela resulterade i att alla satt och verkligen tjöt av skratt, har träningsvärk i magen idag. sedan fortsatte kvällen på en bar och därefter ett fullproppat mitos, en klubb som kanske skulle kunna jämföras med bolivias etage men med minst tre år gamla partyhits från europa blandat med salsa, samba och bollywoodlåtar. väldigt otroligt med andra ord.