det är likadant när någon frågar hur jag hade det på resan. nu förstår jag att det i många fall är en gest av artighet - en granne som frågar i kön i affären förväntar sig naturligtvis inte en full redogörelse - men jag kan ändå inte låta bli att bli lite irriterad. ingen som verkligen skulle vilja veta det skulle fråga på det sättet. det skulle i alla fall aldrig jag göra, och jag skulle verkligen inte lägga lika stor vikt vid att kommentera de negativa sakerna som hänt som folk har gjort till mig. även fast de flesta bara haft positiva saker att säga har det varit oväntat många som velat tycka väldigt mycket om hur jag gjort min resa. kritiska röster som både innan och efter jag åkte överdrivet betonade de dåliga konsekvenserna av mitt beslut har uppenbarligen missat poängen. fine, jag blev till exempel ganska brutalt rånad men det var liksom bara en liten dålig händelse av tusentals bra och det ger verkligen inte någon slags fribiljett till en trött moralpredikan. visst att det kanske är chockerande men det är tråkigt att det är där det största fokuset många gånger lagts. jag har bara önskat att de "vad-var-det-jag-sa"-antydande fegisarna bara kunde ta och hälla ut sina halvtomma glas över huvudena så de vaknar till och inser att alla gör sina egna val och de bör man respektera - om inte för att det är allmänt hyfs så kanske för att inte behöva framstå som en sorglig torris.
för om jag nu skulle göra en ärlig, genomtänkt sammanfattning som för någon som verkligen uppriktigt skulle undra hur resan var - eller för att på något sätt bevärdiga den här bloggen med ett vettigt avslut- skulle det nog lyda ungefär som följande.
jag kan idag inte säga att jag är samma person som jag var den 28 september då jag med stora ögon gick ensam längs buenos aires gator och försökte förstå vad det var jag precis påbörjat. även fastän jag aldrig sett på mig själv som särskilt naiv kan jag ändå tycka att jag var just det nu när jag ser tillbaka på allt med så många fler erfarenheter i ryggen. precis då var min tillvaro bara en till synes oändlig tidsrymd av ett osynligt ingenting som jag skulle försöka fylla med något jag bara kan definiera som allt.
jag skulle komma att uppleva ett känslospektrum så brett att jag innan jag fattade vad det betydde att resa såhär antagligen skulle tro att det var en bipolär persons sinnesstämning. aldrig innan de här sju månaderna har jag känt sådan intensiv, febrig lycka, frihet och en ytterst tillfredsställande känsla av totalt självförverkligande eller en sådan äkta gemenskap - men aldrig har jag heller upplevt sådan överväldigande, skrämmande ensamhet, extrem, gråtfylld förtvivlan, förvirring eller ångest. allt kändes tusen gånger så koncentrerat och bara mer, mer, mer. jag har över huvud taget aldrig någonsin tidigare känt eller tänkt så mycket som jag gjorde när jag var borta.
jag skulle komma att se de mest fantastiska, sagolika platserna där skönheten trängt in i alla mina sinnen och jag bara känt en sådan panik för att jag velat spara allt exakt så i minnet för alltid. platser på vår jord som varit så sanslöst magiska att jag inte ens kunnat föreställa mig att de existerade. att stå på en berstopp i anderna, att tyst glida fram över en nattsvart, blank flod i den djupaste djungeln under en klar stjärnhimmel eller att se ut över en enorm, tom och kritvit öken som man inte såg något slut på förutom där den knallblå himlen började - det fick mig att känna något enormt stort och oförklarligt, som att allt bara föll på plats. rå natur frambringade en nästan existentiellt grubblande sida hos mig själv jag aldrig riktigt kommit i kontakt med tidigare.
den sidan visade sig även från den motsatta synvinkeln varje gång vid de våldsamma krockarna som sedan uppstod när jag utan förvarning istället konfronterades med brutal fattigdom, hunger, smuts och slum. omskakad började jag då med ens ifrågasätta etiska dilemman och min egen plats i den här världen. jag kommer alltid minnas vissa verkliga scener som innan känts så långt borta men som nu uppspelades precis framför ansiktet på mig som en ohygglig film på repeat. barn som behövde arbeta så hårt för att överleva att de kommer slita ihjäl sig innan de fyller trettiofem. familjer som byggde upp sina hem med plywoodskivor på hårt trafikerade gator varje kväll. horder av föräldralösa småbarn som med nakna fötter vandrade runt på tunnelbanevagnar dag in och dag ut med en smutsig liten utsträckt hand. människor som över huvud taget inte har någonting alls; som utstrålade en sådan fruktansvärd tomhet i blicken att jag inte ens kunde förmå mig att titta tillbaka. att se denna misär vrider om något i hjärtat på en som aldrig går att vrida tillbaka. när man en gång sett kan man inte glömma.
jag är helt övertygad om att denna resa har gjort mig till en ödmjukare och mer förstående människa och jag är tacksam bortom ord för vad jag fått vara med om. min strävan efter att få mer perspektiv på saker infriades mer än jag skulle förstå och jag tror att insikterna jag fått har hjälpt mig mogna som vuxen människa. på alla plan, vartenda ett - även de som var jobbiga - är jag så oändligt glad att jag bara köpte en biljett och åkte.
nu så här några månader efter hemkomsten går det inte en dag utan att jag tänker på saker jag sett, gjort, upplevt och känt under resan genom syd- och centralamerika. något har liksom väckts på riktigt inom mig. även nu när jag spenderar dag in och dag ut på ica över sommaren ligger det där ändå någonstans inombords och pyr på sparlåga. jag måste komma iväg igen. måste. det konstanta tillståndet av att hela tiden mötas av något nytt lockar mig till sig på nytt och upptar majoriteten av min tankekraft. jag känner en sådan enorm lust att fortsätta se saker som är verkliga; som ruskar om, som fascinerar, som chockar. det är hela kärnan i denna ofantliga reslust som jag varken vill eller kommer ge vika för just nu.
därför beger jag mig iväg igen när jag jobbat klart för sommaren och fyllt på kontot lite. än så länge vet jag inte exakt var. jag vet bara att de där 26 timmars bussresorna, de skitiga sovsalarna på hostel och alla möten med knäppa människor från jordens alla hörn aldrig låtit mer lockande än nu.
tack alla för att ni läst och för all positiv feedback!
vi hörs snart igen någon annan stans.