2013-07-05

tvåhundrafem dagar

det har varit tyst här sedan jag kom tillbaka hem. jag har ärligt talat inte riktigt vetat vad jag ska skriva. medan jag var borta var jag konstant inspirerad, men sedan jag kom hem slocknade den skrivlusten nästan helt. jag började flera gånger på utkast för ett sista blogginlägg men raderade dem ganska direkt. allt jag började skriva kändes liksom så.. futtigt? hur ska man kunna göra meningar av något som är så stort och livsomvälvande? allt jag har upplevt känns så mycket mer komplext än vad som skulle kunna sammanfattas i ett stycke text så att någon skulle förstå.

det är likadant när någon frågar hur jag hade det på resan. nu förstår jag att det i många fall är en gest av artighet - en granne som frågar i kön i affären förväntar sig naturligtvis inte en full redogörelse - men jag kan ändå inte låta bli att bli lite irriterad. ingen som verkligen skulle vilja veta det skulle fråga på det sättet. det skulle i alla fall aldrig jag göra, och jag skulle verkligen inte lägga lika stor vikt vid att kommentera de negativa sakerna som hänt som folk har gjort till mig. även fast de flesta bara haft positiva saker att säga har det varit oväntat många som velat tycka väldigt mycket om hur jag gjort min resa. kritiska röster som både innan och efter jag åkte överdrivet betonade de dåliga konsekvenserna av mitt beslut har uppenbarligen missat poängen. fine, jag blev till exempel ganska brutalt rånad men det var liksom bara en liten dålig händelse av tusentals bra och det ger verkligen inte någon slags fribiljett till en trött moralpredikan. visst att det kanske är chockerande men det är tråkigt att det är där det största fokuset många gånger lagts. jag har bara önskat att de "vad-var-det-jag-sa"-antydande fegisarna bara kunde ta och hälla ut sina halvtomma glas över huvudena så de vaknar till och inser att alla gör sina egna val och de bör man respektera - om inte för att det är allmänt hyfs så kanske för att inte behöva framstå som en sorglig torris.

för om jag nu skulle göra en ärlig, genomtänkt sammanfattning som för någon som verkligen uppriktigt skulle undra hur resan var - eller för att på något sätt bevärdiga den här bloggen med ett vettigt avslut- skulle det nog lyda ungefär som följande.

jag kan idag inte säga att jag är samma person som jag var den 28 september då jag med stora ögon gick ensam längs buenos aires gator och försökte förstå vad det var jag precis påbörjat. även fastän jag aldrig sett på mig själv som särskilt naiv kan jag ändå tycka att jag var just det nu när jag ser tillbaka på allt med så många fler erfarenheter i ryggen. precis då var min tillvaro bara en till synes oändlig tidsrymd av ett osynligt ingenting som jag skulle försöka fylla med något jag bara kan definiera som allt.

jag skulle komma att uppleva ett känslospektrum så brett att jag innan jag fattade vad det betydde att resa såhär antagligen skulle tro att det var en bipolär persons sinnesstämning. aldrig innan de här sju månaderna har jag känt sådan intensiv, febrig lycka, frihet och en ytterst tillfredsställande känsla av totalt självförverkligande eller en sådan äkta gemenskap - men aldrig har jag heller upplevt sådan överväldigande, skrämmande ensamhet, extrem, gråtfylld förtvivlan, förvirring eller ångest. allt kändes tusen gånger så koncentrerat och bara mer, mer, mer. jag har över huvud taget aldrig någonsin tidigare känt eller tänkt så mycket som jag gjorde när jag var borta.

jag skulle komma att se de mest fantastiska, sagolika platserna där skönheten trängt in i alla mina sinnen och jag bara känt en sådan panik för att jag velat spara allt exakt så i minnet för alltid. platser på vår jord som varit så sanslöst magiska att jag inte ens kunnat föreställa mig att de existerade. att stå på en berstopp i anderna, att tyst glida fram över en nattsvart, blank flod i den djupaste djungeln under en klar stjärnhimmel eller att se ut över en enorm, tom och kritvit öken som man inte såg något slut på förutom där den knallblå himlen började - det fick mig att känna något enormt stort och oförklarligt, som att allt bara föll på plats. rå natur frambringade en nästan existentiellt grubblande sida hos mig själv jag aldrig riktigt kommit i kontakt med tidigare.

den sidan visade sig även från den motsatta synvinkeln varje gång vid de våldsamma krockarna som sedan uppstod när jag utan förvarning istället konfronterades med brutal fattigdom, hunger, smuts och slum. omskakad började jag då med ens ifrågasätta etiska dilemman och min egen plats i den här världen. jag kommer alltid minnas vissa verkliga scener som innan känts så långt borta men som nu uppspelades precis framför ansiktet på mig som en ohygglig film på repeat. barn som behövde arbeta så hårt för att överleva att de kommer slita ihjäl sig innan de fyller trettiofem. familjer som byggde upp sina hem med plywoodskivor på hårt trafikerade gator varje kväll. horder av föräldralösa småbarn som med nakna fötter vandrade runt på tunnelbanevagnar dag in och dag ut med en smutsig liten utsträckt hand. människor som över huvud taget inte har någonting alls; som utstrålade en sådan fruktansvärd tomhet i blicken att jag inte ens kunde förmå mig att titta tillbaka. att se denna misär vrider om något i hjärtat på en som aldrig går att vrida tillbaka. när man en gång sett kan man inte glömma.

jag är helt övertygad om att denna resa har gjort mig till en ödmjukare och mer förstående människa och jag är tacksam bortom ord för vad jag fått vara med om. min strävan efter att få mer perspektiv på saker infriades mer än jag skulle förstå och jag tror att insikterna jag fått har hjälpt mig mogna som vuxen människa. på alla plan, vartenda ett - även de som var jobbiga - är jag så oändligt glad att jag bara köpte en biljett och åkte.

nu så här några månader efter hemkomsten går det inte en dag utan att jag tänker på saker jag sett, gjort, upplevt och känt under resan genom syd- och centralamerika. något har liksom väckts på riktigt inom mig. även nu när jag spenderar dag in och dag ut på ica över sommaren ligger det där ändå någonstans inombords och pyr på sparlåga. jag måste komma iväg igen. måste. det konstanta tillståndet av att hela tiden mötas av något nytt lockar mig till sig på nytt och upptar majoriteten av min tankekraft. jag känner en sådan enorm lust att fortsätta se saker som är verkliga; som ruskar om, som fascinerar, som chockar. det är hela kärnan i denna ofantliga reslust som jag varken vill eller kommer ge vika för just nu.

därför beger jag mig iväg igen när jag jobbat klart för sommaren och fyllt på kontot lite. än så länge vet jag inte exakt var. jag vet bara att de där 26 timmars bussresorna, de skitiga sovsalarna på hostel och alla möten med knäppa människor från jordens alla hörn aldrig låtit mer lockande än nu.

tack alla för att ni läst och för all positiv feedback!
vi hörs snart igen någon annan stans.

'once you have traveled, the voyage never ends, but is played over and over again in the quietest chambers. the mind can never break off from the journey.'
- pat conroy

2013-04-19

overkligt

det är väldigt, väldigt svårt att förstå att jag i detta nu sitter på flygplatsen i bogota och ska åka hem. HEM. det är tusen känslor och kaos i huvudet just nu. skriver igen när jag är i sverige.

¡adios sudamérica!

2013-04-15

león, sjukdom och dålig turism

nicaragua visade sig bli mitt absoluta favoritland i centralamerika! har haft så himla roligt och sett helt fantastiska, genuina platser den senaste tiden.

den gångna helgen har tillbringats i león, en vacker kolonialstad i norr, där jag druckit billiga nica libres gjorda med den lokala, grymma romsorten flor de cañas, gå på packade salsaklubbar, besökt en strand och sett den vackraste solnedgången och stjärnhimlen samt bestigit ännu en liten vulkan och sedan glidit ner för den med en bräda i det unika konceptet volcano boarding. träffade grymma människor på hostelet och har nästan träningsvärk i magen för att jag skrattat så mycket. men dagarna börjar dock tyvärr sina och igår kramade jag bailey hejdå; min kära reskompis den senaste månaden och en äkta definition av någon som lever 'young, wild & free'.

jag bestämde mig för att åka tillbaka till costa rica då jag flyger ut från san josé på torsdag och började således den långa resan från norra nicaragua till tamarindo i nordvästra costa rica med planen att få lite sista strandliv. elva timmar av olika shuttles, bussar och taxis kom jag fram i mörkret och kånkade halvt irriterat, halvt på helspänn runt på dammiga bakgator i brist på taxis i letandet efter hostelet jag blivit rekommenderad som visade sig ligga hopplöst avlägset.

när jag till slut kom fram slocknade jag snabbt i det ljuvligt, kallt luftkonditionerade rummet i den annars kvava natten.. och vaknar upp tidigt med jordens feberfrossa, täppta näsa och halsont. är det inte ironiskt? dagen efter jag lämnat konstant sällskap är tillfället jag skulle behöva det mest. alla i mitt dorm är surfare som spenderar hela dagarna på stranden så jag hade inget annat val än att bara ligga där för mig själv i mörkret. efter att ha legat så till tidig eftermiddag; av och an i olika feberhallucinogena drömmar, lyckades jag till slut förmå mig till att åtminstone gå genom den plågsamma hettan och solskenet till receptionen och köpa lite vatten innan jag kraschade i säng igen. hungern smög sig så småningom på då jag inte ätit något på hela dagen, så vid fyra tvingade jag dessutom mig själv att ta av det dubbla lagret bolivianska alpacatröjor jag byltat på mig i mitt frossiga tillstånd och  långsamt, långsamt gå ut och köpa mat. nu är jag tillbaka i mörkret i rummet och tycker oerhört synd om mig själv. tänker tillbaka på mitt värsta sjukdygn hittills - den kraftiga matförgiftningen i puno i peru strax innan jul - och även fast det inte riktigt är så illa nu kan jag inte låta bli att återigen längta hem till min säng och människor som tar hand om en. att vara sjuk helt ensam i ett annat land är inget annat än skit.

tamarindo - eller som öknamnet lyder; tamagringo - tilltalar mig förresten inte det minsta. bara på vägen till att mataffären kunde jag inte låta bli att äcklas över vad turismen gjort med detta lilla samhälle som för trettio år sedan inte hade mer än runt hundra invånare; men som efter inspelningen av en amerikansk surffilm som jag glömt namnet på exploderade i popularitet. jag passerade mängder av all inclusive-hotell, otaliga, svindyra turistrestauranger med enbart amerikanska och europeiska menyer, kommersiella affärer fulla med fina souvenirer men som instinktivt fick mig att undra hur mycket den som faktiskt tillverkat sakerna får av förtjänsten - garanterat inte ens en bråkdel av vad den feta, amerikanska expat-tanten bakom disken tjänar i alla fall. och herregud, amerikanerna! de är liksom i resten av costa rica kraftigt överrepresenterade här och jag har verkligen totalt lessnat ur på hur bräkiga, ovärldsvana, högljudda och krävande de är som turister. costaricanerna måste tycka att de är världens mardröm.

jag kan heller inte för mitt liv inte förstå hur man kan spendera en förmögenhet på en vecka här bara på utlandsägda lyxhotell och internationella snabbmatskedjor och nöja sig med det som många här verkar göra. eller jo, självklart - det är enkelt. men hur man inte ens kan reflektera över vad detta innebär för stackars tamarindos utveckling begriper jag verkligen inte. vart är stödet till lokalbefolkningen, som tvingas längre och längre ut från stadskärnan eftersom de inte har råd att bo där längre på grund av de höga priserna? vad händer med den lokala kulturen när costaricanska restauranger måste slå igen till förmån för subway och burger king? vad händer med natur och djurliv när denna byggboom av semesterkomplex för utlänningar sker och hårt trafikerade vägar anläggs i en onormalt rasande fart?

jag inser ju att det är så marknaden ser ut och att det är en extremt tydlig produkt av utbud och efterfrågan. däremot  tycker jag inte det på långa vägar är ett hållbart argument när man vet hur mycket det fuckar upp samhället ifråga. det är inte moraliskt försvarbart att resa på det sättet! jag önskar verkligen att fler kunde förstå detta medan de sitter där med sina cheeseburgare och obekvämt avfärdar den hungriga tiggare som inte längre har råd att köpa mat i sin egen stad.

till sist: för några månader sedan läste jag en lysande reportagebok i ämnet som hette 'välkommen till paradiset - reportage om turistindustrin' av jennie dielemans. läs den och få en garanterad tankeställare inför nästa semester.

2013-04-13

playa peñitas, 15:47

är det verkligen sant att jag ska lämna detta bakom mig och befinna mig i falun om en vecka? fõr just nu känns det extremt avlägset.

2013-04-11

ett halvår av hundratals hem

jag har lärt mig så overkligt mycket på den här resan och en av de sakerna är att bo på på hostel. efter att i över ett halvår konstant ha haft dessa fascinerande platserna som hem har jag tänkt mycket på hur de kan förklaras för oinvigda och på livsstilen omkring dem.

- att vänja sig vid att alltid bo i rum fullt med främlingar var steg ett. jag tror det minsta dormet jag har bott i var för tre personer och det största för över trettio, varav genomsnittet nog måste ligga på mellan sex och tio sängar. i början var det ovant; ibland till och med lite obekvämt, att leva så tätt inpå helt okända människor utan att någonsin liksom kunna dra sig undan utan att det fanns andra där. jag är en person som kan störa mig något enormt på det. men avsaknaden av sitt eget space är något man måste acceptera när man bor så här och det får man liksom försöka hitta någon annan stans.

- jag lärde mig ganska fort att sova i omständigheter som är tvärtemot optimala. generellt brukar sömnkvaliteten försämras ju fler personer som bor i rummet av den enkla anledningen att alla har olika dygnsrytmer - naturligtvis är större rum alltid billigare än små. folk som kommer inslamrande tidigt på morgonen, aspackade och högt och glatt pratandes, folk som tänder och släcker lyset, stänger och öppnar dörrar och skåp, folk som snarkar öronbedövande, folk som ska med en tidig transport och tycker det är en okej grej att packa klockan 05.30 och prassla med alla sina tolv plastpåsar, tre olika väckarklockor som ringer olika tider och det eviga upp- och nedklättrandet för våningssängar. numera kan jag förhållandevist lätt sova i de mest slamriga av miljöer men de första månaderna somnade jag oftare med ipoden i än utan. genom att jag exakt vet hur mycket andra människor låter när man försöker sova har jag dessutom lärt mig ytterligare en dimension av respekt.

- man skulle kunna tro att folk som reser på det här sättet förstår varandra hyfsat bra ur många aspekter; särskilt när det gäller värde på de få sakerna man valt att ta med. därför gör det mig extra förbannad när backpackers stjäl från andra backpackers. det är så förbluffande, tycker jag. efter att själv ha fått åtskilliga ägodelar snodda från ett hostel - varav det värsta nog måste varit en ny telefon jag lämnat halvdold i min säng medan jag var i duschen i tio minuter - litar jag inte längre på någon alls. det eviga oron och misstanken om att någon ska ta ens grejer blir i längden otroligt tröttsam. noggrannt inlåsande av prylar går på rutin och är a och o för att livet ska flyta på smidigt. jag tror nog att det är den delen jag kommer sakna allra minst från att bo såhär.

- en av de allra finaste sakerna med hostel är den ofta genomgående, sociala atmosfären. man hälsar alltid på folk, önskar buen provecho när någon satt sig ned med en rykande tallrik mat, utbyter tips och råd om saker som bör ses eller undvikas, hör om någon vill hänga med på en aktivitet som erbjuds eller helt enkelt bara går fram till någon som ser skön ut och frågar vad som händer. det intressanta är att de sociala strukturer jag vuxit upp med inte riktigt tillåter denna slags nyfikna spontanitet - men jag absolut älskar det. jag tror att hostel för alltid har fått mig att ifrågasätta den reserverade tystnad som svenskar ofta intar vid mötet av främlingar som det inte faller sig så naturligt att börja prata med eller främlingar man inte redan avsett att bli bekant med. jag kommer eventuellt bli den där dryga personen som alla trötta människor på tåg och bussar hatar; den som ve och fasa envisas med att sätta sig bredvid en och börja småprata. tror helt enkelt jag varit borta från svenniga fasoner så länge att jag glömt hur jag förväntas bete mig. synd!

- jag har definitivt lärt mig den hårda vägen att hostel som har tab-system där man betalar hela sin totala nota när man checkar ut är härligt, härligt men farligt, farligt; särskilt partyhostels med en schysst bar och eget matställe med massa västerländsk mat man saknar - lex wild rover hostel la paz. obs: varning för mindre hjärtattack vid betalningsdags.

2013-04-08

volcano maderas

här om dagen gjorde jag det mest fysiskt ansträngande aktiviteten jag hittills utsatt mig för på den här resan; jag besteg volcano maderas, 1390 m! är glad och enormt chockad över att jag klarade det, för om det var någonting jag fick bevisat för mig var det hur extremt usel kondition man är i efter ett halvår utan träning. verkligen katastrofalt jobbigt var det, avskyr att vara i så här dålig form.

klockan åtta på morgonen kom en guide och hämtade upp mig, bailey och två tjejer till. sedan gjorde vi helt enkelt hela grejen i ett svep; gick till vulkanen, besteg den, gick ner och tillbaka till hostelet. det hela tog nästan nio timmar, trots att den effektiva sträckan inte var längre än två mil. terrängen var dock en mardröm - tät, djunglig cloudforest, stigar med djup lera och hala, ojämna stenar - och bitvis så svår att man inte ens var anfådd eftersom det tog sådan tid att klättra över alla hinder. det var oerhört fuktigt och få gånger i mitt liv svettats så mycket. alla kläder var absolut genomblöta och i slutet så smutsiga att det såg ut som vi rullat ned för vulkanen.

vägen upp var otroligt tuff, men också en fascinerande inblick i nicarguansk landsbyggd. småkillar som inte kunnat vara äldre än tio år vallade kor som proffscowboys längs landsvägarna. vi såg  flera sorters apor, papegojor, ödlor och otaliga flockar vildhästar som dundrade förbi.  vi gick genom mango-, lime- och bananodlingar samt mötte bondfamiljer vars trädgårdar vi var tvungna att korsa som storögt stirrade på oss medan de gjorde sina hushållssysslor. guiden visade också fornlämningar och inristningar från nahual-indianerna som bodde här för 2000 år sedan.

när vi hade gått fem timmar i konstant, brant uppförsbacke nådde vi äntligen toppen... som sög! molnen låg täta och låga den dagen och utsikten var inget annat än en vit dimma. vi gick ned i vad som skulle vara kratern, vilket visade sig bestå av branta kanter av lerig djungel och en lagun nästan helt dold i dimman. vulkanen hade inte varit aktiv på många år och som jag förstod det hade den helt enkelt växt igen på grund av de yttre omständigheterna. det var i alla fall en fascinerande syn som tagen ur valfri saga och det var svårt att tro att vi stod i en krater.

lite besviken på att inte fått några bra bilder från toppen av en vulkan när jag väl gjort mig besväret att klättra upp för en, började den nästan fyra timmar långa nedstigningen som inte var lika jobbig men visade sig vara enormt svår på grund av alla leriga, hala stenar. halkade minst tre gånger och slog i rumpan och mina kläder och hela jag för den delen var vid det här laget i så smutsigt skick att det nästan var komiskt.

när vi till slut kom tillbaka drack jag en litet resorb trots att jag redan druckit tre liter vatten samma dag; kände mig märkligt nog fortfarande uttorkad. vi duschade, åt middag och gick och la oss det rekordtidiga klockslaget 21.00, totalt utslagna.

är nu i granada; en vacker kolonialstad med fin arkitektur och påminner väldigt mycket om sucre i bolivia. efter dagarna på ön var det nice att komma till en civiliserad plats med en riktig dusch och ett rum med riktiga väggar, utan skorpioner och spindlar som kryper runt på myggnätet ovanför. är trots det jätteglad att jag kom till isla ometepe; det öppnade mina ögon inte bara för den fascinerande livsstilen där med stolta, hårt arbetande människor utan även faktumet att jag själv är kapabel till så mycket mer än jag tror ibland. 

2013-04-03

isla ometepe

har kommit till ett så jäkla coolt ställe! efter gårdagens enormt enormt skakiga båttur är jag på isla ometepe, en ö på nicaraguas största sjö som består av två vulkaner liksom har växt ihop efter alla utbrott av lava eller vad nu det är. det ser lite ut som en sagoö, vilket ytterligare späds på av antalet vilda hästar överallt. människorna som bor här verkar leva väldigt ruralt och på hostelet är det dass och utomhusdusch som gäller. 

idag var vi ett gäng som hyrde hästar. ja, hyrde hästar bara sådär?! utan en lärare! har väl testat att rida några gånger men var inte direkt förberedd på att bara få en häst tilldelad mig bara sådär utan några säkerhetsförmaningar eller över huvud taget andra kommentarer än vad priset var, ungefär 40 kronor. efter att ha rätat ut en del frågetecken var vi tillslut iväg, men det var mestadels smådetaljer som 'woaaah hjäälp någon hur bromsar man den här grejen!!?' mvh / hästtjej92. det gick i alla fall mycket bättre än jag trodde och hade den häftigaste förmiddagen! vi tog oss ned till en lång, öde strand och kände mig nästan klyschig när jag red längs med vattenbrynet med utsläppt hår fladdrande i vinden hehe.

nu skriver jag det här så jag inte kan banga: imorgon ska jag bestiga en vidrig vulkan!