tvåhundrafem dagar

det har varit tyst här sedan jag kom tillbaka hem. jag har ärligt talat inte riktigt vetat vad jag ska skriva. medan jag var borta var jag konstant inspirerad, men sedan jag kom hem slocknade den skrivlusten nästan helt. jag började flera gånger på utkast för ett sista blogginlägg men raderade dem ganska direkt. allt jag började skriva kändes liksom så.. futtigt? hur ska man kunna göra meningar av något som är så stort och livsomvälvande? allt jag har upplevt känns så mycket mer komplext än vad som skulle kunna sammanfattas i ett stycke text så att någon skulle förstå.

det är likadant när någon frågar hur jag hade det på resan. nu förstår jag att det i många fall är en gest av artighet - en granne som frågar i kön i affären förväntar sig naturligtvis inte en full redogörelse - men jag kan ändå inte låta bli att bli lite irriterad. ingen som verkligen skulle vilja veta det skulle fråga på det sättet. det skulle i alla fall aldrig jag göra, och jag skulle verkligen inte lägga lika stor vikt vid att kommentera de negativa sakerna som hänt som folk har gjort till mig. även fast de flesta bara haft positiva saker att säga har det varit oväntat många som velat tycka väldigt mycket om hur jag gjort min resa. kritiska röster som både innan och efter jag åkte överdrivet betonade de dåliga konsekvenserna av mitt beslut har uppenbarligen missat poängen. fine, jag blev till exempel ganska brutalt rånad men det var liksom bara en liten dålig händelse av tusentals bra och det ger verkligen inte någon slags fribiljett till en trött moralpredikan. visst att det kanske är chockerande men det är tråkigt att det är där det största fokuset många gånger lagts. jag har bara önskat att de "vad-var-det-jag-sa"-antydande fegisarna bara kunde ta och hälla ut sina halvtomma glas över huvudena så de vaknar till och inser att alla gör sina egna val och de bör man respektera - om inte för att det är allmänt hyfs så kanske för att inte behöva framstå som en sorglig torris.

för om jag nu skulle göra en ärlig, genomtänkt sammanfattning som för någon som verkligen uppriktigt skulle undra hur resan var - eller för att på något sätt bevärdiga den här bloggen med ett vettigt avslut- skulle det nog lyda ungefär som följande.

jag kan idag inte säga att jag är samma person som jag var den 28 september då jag med stora ögon gick ensam längs buenos aires gator och försökte förstå vad det var jag precis påbörjat. även fastän jag aldrig sett på mig själv som särskilt naiv kan jag ändå tycka att jag var just det nu när jag ser tillbaka på allt med så många fler erfarenheter i ryggen. precis då var min tillvaro bara en till synes oändlig tidsrymd av ett osynligt ingenting som jag skulle försöka fylla med något jag bara kan definiera som allt.

jag skulle komma att uppleva ett känslospektrum så brett att jag innan jag fattade vad det betydde att resa såhär antagligen skulle tro att det var en bipolär persons sinnesstämning. aldrig innan de här sju månaderna har jag känt sådan intensiv, febrig lycka, frihet och en ytterst tillfredsställande känsla av totalt självförverkligande eller en sådan äkta gemenskap - men aldrig har jag heller upplevt sådan överväldigande, skrämmande ensamhet, extrem, gråtfylld förtvivlan, förvirring eller ångest. allt kändes tusen gånger så koncentrerat och bara mer, mer, mer. jag har över huvud taget aldrig någonsin tidigare känt eller tänkt så mycket som jag gjorde när jag var borta.

jag skulle komma att se de mest fantastiska, sagolika platserna där skönheten trängt in i alla mina sinnen och jag bara känt en sådan panik för att jag velat spara allt exakt så i minnet för alltid. platser på vår jord som varit så sanslöst magiska att jag inte ens kunnat föreställa mig att de existerade. att stå på en berstopp i anderna, att tyst glida fram över en nattsvart, blank flod i den djupaste djungeln under en klar stjärnhimmel eller att se ut över en enorm, tom och kritvit öken som man inte såg något slut på förutom där den knallblå himlen började - det fick mig att känna något enormt stort och oförklarligt, som att allt bara föll på plats. rå natur frambringade en nästan existentiellt grubblande sida hos mig själv jag aldrig riktigt kommit i kontakt med tidigare.

den sidan visade sig även från den motsatta synvinkeln varje gång vid de våldsamma krockarna som sedan uppstod när jag utan förvarning istället konfronterades med brutal fattigdom, hunger, smuts och slum. omskakad började jag då med ens ifrågasätta etiska dilemman och min egen plats i den här världen. jag kommer alltid minnas vissa verkliga scener som innan känts så långt borta men som nu uppspelades precis framför ansiktet på mig som en ohygglig film på repeat. barn som behövde arbeta så hårt för att överleva att de kommer slita ihjäl sig innan de fyller trettiofem. familjer som byggde upp sina hem med plywoodskivor på hårt trafikerade gator varje kväll. horder av föräldralösa småbarn som med nakna fötter vandrade runt på tunnelbanevagnar dag in och dag ut med en smutsig liten utsträckt hand. människor som över huvud taget inte har någonting alls; som utstrålade en sådan fruktansvärd tomhet i blicken att jag inte ens kunde förmå mig att titta tillbaka. att se denna misär vrider om något i hjärtat på en som aldrig går att vrida tillbaka. när man en gång sett kan man inte glömma.

jag är helt övertygad om att denna resa har gjort mig till en ödmjukare och mer förstående människa och jag är tacksam bortom ord för vad jag fått vara med om. min strävan efter att få mer perspektiv på saker infriades mer än jag skulle förstå och jag tror att insikterna jag fått har hjälpt mig mogna som vuxen människa. på alla plan, vartenda ett - även de som var jobbiga - är jag så oändligt glad att jag bara köpte en biljett och åkte.

nu så här några månader efter hemkomsten går det inte en dag utan att jag tänker på saker jag sett, gjort, upplevt och känt under resan genom syd- och centralamerika. något har liksom väckts på riktigt inom mig. även nu när jag spenderar dag in och dag ut på ica över sommaren ligger det där ändå någonstans inombords och pyr på sparlåga. jag måste komma iväg igen. måste. det konstanta tillståndet av att hela tiden mötas av något nytt lockar mig till sig på nytt och upptar majoriteten av min tankekraft. jag känner en sådan enorm lust att fortsätta se saker som är verkliga; som ruskar om, som fascinerar, som chockar. det är hela kärnan i denna ofantliga reslust som jag varken vill eller kommer ge vika för just nu.

därför beger jag mig iväg igen när jag jobbat klart för sommaren och fyllt på kontot lite. än så länge vet jag inte exakt var. jag vet bara att de där 26 timmars bussresorna, de skitiga sovsalarna på hostel och alla möten med knäppa människor från jordens alla hörn aldrig låtit mer lockande än nu.

tack alla för att ni läst och för all positiv feedback!
vi hörs snart igen någon annan stans.

'once you have traveled, the voyage never ends, but is played over and over again in the quietest chambers. the mind can never break off from the journey.'

- pat conroy

overkligt

det är väldigt, väldigt svårt att förstå att jag i detta nu sitter på flygplatsen i bogota och ska åka hem. HEM. det är tusen känslor och kaos i huvudet just nu. skriver igen när jag är i sverige.

¡adios sudamérica!

león, sjukdom och dålig turism

nicaragua visade sig bli mitt absoluta favoritland i centralamerika! har haft så himla roligt och sett helt fantastiska, genuina platser den senaste tiden.

den gångna helgen har tillbringats i león, en vacker kolonialstad i norr, där jag druckit billiga nica libres gjorda med den lokala, grymma romsorten flor de cañas, gå på packade salsaklubbar, besökt en strand och sett den vackraste solnedgången och stjärnhimlen samt bestigit ännu en liten vulkan och sedan glidit ner för den med en bräda i det unika konceptet volcano boarding. träffade grymma människor på hostelet och har nästan träningsvärk i magen för att jag skrattat så mycket. men dagarna börjar dock tyvärr sina och igår kramade jag bailey hejdå; min kära reskompis den senaste månaden och en äkta definition av någon som lever 'young, wild & free'.

jag bestämde mig för att åka tillbaka till costa rica då jag flyger ut från san josé på torsdag och började således den långa resan från norra nicaragua till tamarindo i nordvästra costa rica med planen att få lite sista strandliv. elva timmar av olika shuttles, bussar och taxis kom jag fram i mörkret och kånkade halvt irriterat, halvt på helspänn runt på dammiga bakgator i brist på taxis i letandet efter hostelet jag blivit rekommenderad som visade sig ligga hopplöst avlägset.

när jag till slut kom fram slocknade jag snabbt i det ljuvligt, kallt luftkonditionerade rummet i den annars kvava natten.. och vaknar upp tidigt med jordens feberfrossa, täppta näsa och halsont. är det inte ironiskt? dagen efter jag lämnat konstant sällskap är tillfället jag skulle behöva det mest. alla i mitt dorm är surfare som spenderar hela dagarna på stranden så jag hade inget annat val än att bara ligga där för mig själv i mörkret. efter att ha legat så till tidig eftermiddag; av och an i olika feberhallucinogena drömmar, lyckades jag till slut förmå mig till att åtminstone gå genom den plågsamma hettan och solskenet till receptionen och köpa lite vatten innan jag kraschade i säng igen. hungern smög sig så småningom på då jag inte ätit något på hela dagen, så vid fyra tvingade jag dessutom mig själv att ta av det dubbla lagret bolivianska alpacatröjor jag byltat på mig i mitt frossiga tillstånd och  långsamt, långsamt gå ut och köpa mat. nu är jag tillbaka i mörkret i rummet och tycker oerhört synd om mig själv. tänker tillbaka på mitt värsta sjukdygn hittills - den kraftiga matförgiftningen i puno i peru strax innan jul - och även fast det inte riktigt är så illa nu kan jag inte låta bli att återigen längta hem till min säng och människor som tar hand om en. att vara sjuk helt ensam i ett annat land är inget annat än skit.

tamarindo - eller som öknamnet lyder; tamagringo - tilltalar mig förresten inte det minsta. bara på vägen till att mataffären kunde jag inte låta bli att äcklas över vad turismen gjort med detta lilla samhälle som för trettio år sedan inte hade mer än runt hundra invånare; men som efter inspelningen av en amerikansk surffilm som jag glömt namnet på exploderade i popularitet. jag passerade mängder av all inclusive-hotell, otaliga, svindyra turistrestauranger med enbart amerikanska och europeiska menyer, kommersiella affärer fulla med fina souvenirer men som instinktivt fick mig att undra hur mycket den som faktiskt tillverkat sakerna får av förtjänsten - garanterat inte ens en bråkdel av vad den feta, amerikanska expat-tanten bakom disken tjänar i alla fall. och herregud, amerikanerna! de är liksom i resten av costa rica kraftigt överrepresenterade här och jag har verkligen totalt lessnat ur på hur bräkiga, ovärldsvana, högljudda och krävande de är som turister. costaricanerna måste tycka att de är världens mardröm.

jag kan heller inte för mitt liv inte förstå hur man kan spendera en förmögenhet på en vecka här bara på utlandsägda lyxhotell och internationella snabbmatskedjor och nöja sig med det som många här verkar göra. eller jo, självklart - det är enkelt. men hur man inte ens kan reflektera över vad detta innebär för stackars tamarindos utveckling begriper jag verkligen inte. vart är stödet till lokalbefolkningen, som tvingas längre och längre ut från stadskärnan eftersom de inte har råd att bo där längre på grund av de höga priserna? vad händer med den lokala kulturen när costaricanska restauranger måste slå igen till förmån för subway och burger king? vad händer med natur och djurliv när denna byggboom av semesterkomplex för utlänningar sker och hårt trafikerade vägar anläggs i en onormalt rasande fart?

jag inser ju att det är så marknaden ser ut och att det är en extremt tydlig produkt av utbud och efterfrågan. däremot  tycker jag inte det på långa vägar är ett hållbart argument när man vet hur mycket det fuckar upp samhället ifråga. det är inte moraliskt försvarbart att resa på det sättet! jag önskar verkligen att fler kunde förstå detta medan de sitter där med sina cheeseburgare och obekvämt avfärdar den hungriga tiggare som inte längre har råd att köpa mat i sin egen stad.

till sist: för några månader sedan läste jag en lysande reportagebok i ämnet som hette 'välkommen till paradiset - reportage om turistindustrin' av jennie dielemans. läs den och få en garanterad tankeställare inför nästa semester.

playa peñitas, 15:47

är det verkligen sant att jag ska lämna detta bakom mig och befinna mig i falun om en vecka? fõr just nu känns det extremt avlägset.

ett halvår av hundratals hem

jag har lärt mig så overkligt mycket på den här resan och en av de sakerna är att bo på på hostel. efter att i över ett halvår konstant ha haft dessa fascinerande platserna som hem har jag tänkt mycket på hur de kan förklaras för oinvigda och på livsstilen omkring dem.

- att vänja sig vid att alltid bo i rum fullt med främlingar var steg ett. jag tror det minsta dormet jag har bott i var för tre personer och det största för över trettio, varav genomsnittet nog måste ligga på mellan sex och tio sängar. i början var det ovant; ibland till och med lite obekvämt, att leva så tätt inpå helt okända människor utan att någonsin liksom kunna dra sig undan utan att det fanns andra där. jag är en person som kan störa mig något enormt på det. men avsaknaden av sitt eget space är något man måste acceptera när man bor så här och det får man liksom försöka hitta någon annan stans.

- jag lärde mig ganska fort att sova i omständigheter som är tvärtemot optimala. generellt brukar sömnkvaliteten försämras ju fler personer som bor i rummet av den enkla anledningen att alla har olika dygnsrytmer - naturligtvis är större rum alltid billigare än små. folk som kommer inslamrande tidigt på morgonen, aspackade och högt och glatt pratandes, folk som tänder och släcker lyset, stänger och öppnar dörrar och skåp, folk som snarkar öronbedövande, folk som ska med en tidig transport och tycker det är en okej grej att packa klockan 05.30 och prassla med alla sina tolv plastpåsar, tre olika väckarklockor som ringer olika tider och det eviga upp- och nedklättrandet för våningssängar. numera kan jag förhållandevist lätt sova i de mest slamriga av miljöer men de första månaderna somnade jag oftare med ipoden i än utan. genom att jag exakt vet hur mycket andra människor låter när man försöker sova har jag dessutom lärt mig ytterligare en dimension av respekt.

- man skulle kunna tro att folk som reser på det här sättet förstår varandra hyfsat bra ur många aspekter; särskilt när det gäller värde på de få sakerna man valt att ta med. därför gör det mig extra förbannad när backpackers stjäl från andra backpackers. det är så förbluffande, tycker jag. efter att själv ha fått åtskilliga ägodelar snodda från ett hostel - varav det värsta nog måste varit en ny telefon jag lämnat halvdold i min säng medan jag var i duschen i tio minuter - litar jag inte längre på någon alls. det eviga oron och misstanken om att någon ska ta ens grejer blir i längden otroligt tröttsam. noggrannt inlåsande av prylar går på rutin och är a och o för att livet ska flyta på smidigt. jag tror nog att det är den delen jag kommer sakna allra minst från att bo såhär.

- en av de allra finaste sakerna med hostel är den ofta genomgående, sociala atmosfären. man hälsar alltid på folk, önskar buen provecho när någon satt sig ned med en rykande tallrik mat, utbyter tips och råd om saker som bör ses eller undvikas, hör om någon vill hänga med på en aktivitet som erbjuds eller helt enkelt bara går fram till någon som ser skön ut och frågar vad som händer. det intressanta är att de sociala strukturer jag vuxit upp med inte riktigt tillåter denna slags nyfikna spontanitet - men jag absolut älskar det. jag tror att hostel för alltid har fått mig att ifrågasätta den reserverade tystnad som svenskar ofta intar vid mötet av främlingar som det inte faller sig så naturligt att börja prata med eller främlingar man inte redan avsett att bli bekant med. jag kommer eventuellt bli den där dryga personen som alla trötta människor på tåg och bussar hatar; den som ve och fasa envisas med att sätta sig bredvid en och börja småprata. tror helt enkelt jag varit borta från svenniga fasoner så länge att jag glömt hur jag förväntas bete mig. synd!

- jag har definitivt lärt mig den hårda vägen att hostel som har tab-system där man betalar hela sin totala nota när man checkar ut är härligt, härligt men farligt, farligt; särskilt partyhostels med en schysst bar och eget matställe med massa västerländsk mat man saknar - lex wild rover hostel la paz. obs: varning för mindre hjärtattack vid betalningsdags.

volcano maderas

här om dagen gjorde jag det mest fysiskt ansträngande aktiviteten jag hittills utsatt mig för på den här resan; jag besteg volcano maderas, 1390 m! är glad och enormt chockad över att jag klarade det, för om det var någonting jag fick bevisat för mig var det hur extremt usel kondition man är i efter ett halvår utan träning. verkligen katastrofalt jobbigt var det, avskyr att vara i så här dålig form.

klockan åtta på morgonen kom en guide och hämtade upp mig, bailey och två tjejer till. sedan gjorde vi helt enkelt hela grejen i ett svep; gick till vulkanen, besteg den, gick ner och tillbaka till hostelet. det hela tog nästan nio timmar, trots att den effektiva sträckan inte var längre än två mil. terrängen var dock en mardröm - tät, djunglig cloudforest, stigar med djup lera och hala, ojämna stenar - och bitvis så svår att man inte ens var anfådd eftersom det tog sådan tid att klättra över alla hinder. det var oerhört fuktigt och få gånger i mitt liv svettats så mycket. alla kläder var absolut genomblöta och i slutet så smutsiga att det såg ut som vi rullat ned för vulkanen.

vägen upp var otroligt tuff, men också en fascinerande inblick i nicarguansk landsbyggd. småkillar som inte kunnat vara äldre än tio år vallade kor som proffscowboys längs landsvägarna. vi såg  flera sorters apor, papegojor, ödlor och otaliga flockar vildhästar som dundrade förbi.  vi gick genom mango-, lime- och bananodlingar samt mötte bondfamiljer vars trädgårdar vi var tvungna att korsa som storögt stirrade på oss medan de gjorde sina hushållssysslor. guiden visade också fornlämningar och inristningar från nahual-indianerna som bodde här för 2000 år sedan.

när vi hade gått fem timmar i konstant, brant uppförsbacke nådde vi äntligen toppen... som sög! molnen låg täta och låga den dagen och utsikten var inget annat än en vit dimma. vi gick ned i vad som skulle vara kratern, vilket visade sig bestå av branta kanter av lerig djungel och en lagun nästan helt dold i dimman. vulkanen hade inte varit aktiv på många år och som jag förstod det hade den helt enkelt växt igen på grund av de yttre omständigheterna. det var i alla fall en fascinerande syn som tagen ur valfri saga och det var svårt att tro att vi stod i en krater.

lite besviken på att inte fått några bra bilder från toppen av en vulkan när jag väl gjort mig besväret att klättra upp för en, började den nästan fyra timmar långa nedstigningen som inte var lika jobbig men visade sig vara enormt svår på grund av alla leriga, hala stenar. halkade minst tre gånger och slog i rumpan och mina kläder och hela jag för den delen var vid det här laget i så smutsigt skick att det nästan var komiskt.

när vi till slut kom tillbaka drack jag en litet resorb trots att jag redan druckit tre liter vatten samma dag; kände mig märkligt nog fortfarande uttorkad. vi duschade, åt middag och gick och la oss det rekordtidiga klockslaget 21.00, totalt utslagna.

är nu i granada; en vacker kolonialstad med fin arkitektur och påminner väldigt mycket om sucre i bolivia. efter dagarna på ön var det nice att komma till en civiliserad plats med en riktig dusch och ett rum med riktiga väggar, utan skorpioner och spindlar som kryper runt på myggnätet ovanför. är trots det jätteglad att jag kom till isla ometepe; det öppnade mina ögon inte bara för den fascinerande livsstilen där med stolta, hårt arbetande människor utan även faktumet att jag själv är kapabel till så mycket mer än jag tror ibland. 

isla ometepe

har kommit till ett så jäkla coolt ställe! efter gårdagens enormt enormt skakiga båttur är jag på isla ometepe, en ö på nicaraguas största sjö som består av två vulkaner liksom har växt ihop efter alla utbrott av lava eller vad nu det är. det ser lite ut som en sagoö, vilket ytterligare späds på av antalet vilda hästar överallt. människorna som bor här verkar leva väldigt ruralt och på hostelet är det dass och utomhusdusch som gäller. 

idag var vi ett gäng som hyrde hästar. ja, hyrde hästar bara sådär?! utan en lärare! har väl testat att rida några gånger men var inte direkt förberedd på att bara få en häst tilldelad mig bara sådär utan några säkerhetsförmaningar eller över huvud taget andra kommentarer än vad priset var, ungefär 40 kronor. efter att ha rätat ut en del frågetecken var vi tillslut iväg, men det var mestadels smådetaljer som 'woaaah hjäälp någon hur bromsar man den här grejen!!?' mvh / hästtjej92. det gick i alla fall mycket bättre än jag trodde och hade den häftigaste förmiddagen! vi tog oss ned till en lång, öde strand och kände mig nästan klyschig när jag red längs med vattenbrynet med utsläppt hår fladdrande i vinden hehe.

nu skriver jag det här så jag inte kan banga: imorgon ska jag bestiga en vidrig vulkan!

pura vida

glad påsk i efterskott alla!

efter sex chockdyra dagar i costa rica ligger jag nu i en hängmatta och ser ut över stilla havet i san juan del sur, nicaragua.

de sista dagarna i costa rica tillbringade vi i quepos och besökte den fantastiska nationalparken manuel antonio och närliggande stränder där vi spanat på djurliv, gjort lite hiking och sett sjuka solnedgångar. efter nästan en vecka av tidiga morgnar, aktivitetsfyllda dagar och läggdags vid elva kände vi efter att vi ville vara någonstans där det händer lite mer över påskhelgen, så vi påbörjade vad som skulle visa sig bli den snurrigaste, längsta resedagen och åkte till den rekommenderade kuststaden jacó för att inom en halvtimme konstatera att den sög på alla möjliga sätt, så vi hämtade väskorna igen och försökte hitta en buss norrut. problemet var att det knappt fanns några bussar eftersom påsken är en väldigt big deal här och i princip allt slutar fungera normalt. till slut vägde vi mellan de enda två alternativen; lifta eller ta en taxi en och en halv timme. efter lite vettigt övervägande tog vi en taxi till puntarenas. även fast vi proffsprutade bör det priset aldrig nämnas igen i backpackersammanhang. när vi kom till puntarenas hann vi just precis med en buss till liberia tre  timmar bort och väl i liberia lyckades vi komma på den sista bussen till gränsen. utmattade men glada av tanken att komma till nicaragua samma kväll småjoggade vi exalterat till gränskontrollen bara för att mötas av en fet 'cerrado'-skylt. stängt. toppen.

vi tillbringade natten i ett extremt skitigt litet motellrum och tog oss över gränsen morgonen därpå. allt flöt på bra ända tills vi insåg att bussproblemet även gällde nicaragua och att vi skulle bli tvungna att ta en taxi en timme till san juan. här börjar den mest intensiva prutningssessionen i mitt liv. ungefär åtta chaufförer omringade oss och började skrika i mun på varandra för att få oss att välja just dem. vi frågade om pris och de svarade något fullständigt vansinnigt överpris och vi lackade ur totalt, trötta på att alltid bli sedda som dumma, lättlurade gringas. diskussionen urartade snart i att vi skrek tillbaka på spanska hur idiotiskt det var av dem att gadda ihop sig och försöka försäkra oss om att priset de angav var riktigt trots att vi visste att det var tre gånger så mycket som lokalbefolkningen skulle betalat. folk omkring började nyfiket lyssna på de två rasande, spansktalande blondinerna och efter ett tag hade vi till och med en liten publik. efter ungefär en halvtimme av argumenterande tjat fick vi ner priset till 10 dollar som vi hade krävt från början - win. pengarna sinar nu och varje krona räknas men detta var definitivt mer av en principsak. fula som satan är de ibland, taxichaffisarna.

efter ett par solfyllda dagar har ska vi nog rora pa oss imorgon och ta oss till vulkanon isla ometepe som ligger i landets storsta sjo och sags ska vara fantastisk. pura vida!

  

  

  

costa rica - för de rika

ännu en ny stämpel i passet efter den avgjort värsta gränskontrollen på den här resan hittills. i tron på att resan till puerto viejo i costa rica skulle vara en enkel båtresa bort och ta knappt tre timmar gick jag och bailey nöjt ut på fredagen och ba äh, vi kan ligga och sova i skuggan på båten morgonen efter, det blir soft. ah men alltså. ibland blir jag irriterad över hur naiv jag kan vara efter att ha rest runt latinamerika i ett halvår. det här borde varit ett typiskt fall av en fet varningssignal av den enkla anledningen att det helt enkelt låter för bra för att vara sant - obs obs, argumentet 'men det stod så på biljetten' - är helt ogiltigt. fem timmar senare; efter en galen båtresa, två proppfulla bussar, en ovanligt ineffektiv gränscheck med tre långa, förvirrande köer och en mardröm till promenad över en jätteskranglig bro i stekande 35 grader med 20 kilo baggage på oss kom vi mirakulöst fram - fruktansvärt lurade på pengar, bakfulla, genomsvettiga och uttorkade.

efter en 20 minuter iskall dusch hade våra kroppstemperaturer något sånär stabiliserats och vi gav oss ut på matjakt. vi insåg snart det absurda i att vi hade råd med exakt... INGENTING! prisläget skulle väl kunna jämföras med det dubbla av panama, tredubbla av peru och fyrdubbla av bolivia. svenska priser! efter två dagar i puerto viejo - en liten strandstad nästan enbart fylld av bräkiga amerikanska 19-åringar på spring break, sjaskiga gamla hippies och ständigt drogpåverkade rastafaris - kände vi imorse att näe, vamos.

jag har märkt att det har blivit en liten skillnad i attityd hos mig så här långt in i resan. inte alls för att jag tror att jag är bättre än andra, men till slut kan det bli ganska tröttsamt att gång på gång förklara för storögda människor som är på tvåveckorssemestrar som man träffar på hostel att ja, jag är borta i sju månader, ja jag reser själv, jag har varit där där och där, nej det är inte 'läskigt'?, ja jag kan säga mer än gracias på spanska, ja men okej låt mig höra din fem minuter långa utläggning om hur dumt det är att typ åka taxi utan att fråga om pris först och andra helt självklara saker. jag vet inte hur jag ska förklara riktigt utan att låta för cynisk och bitter; det är bara stor skillnad på långtidsresande och semesterfirare och nu mer än någonsin har jag så mycket lättare att umgås med folk som reser på samma sätt och lika länge som jag än typ tonåriga brudar från texas som är borta en vecka för att supa och  går ut och äter på de allra dyraste ställena för att maten är 'safe'.

invasionen av dessa sorters människor i kombination med att till exempel simpel liten en burk tonfisk kostade lite drygt fyra dollar fick oss att släpa oss upp tidigt den här morgonen för att ta oss från puerto viejo till huvudstaden san josé fyra timmar bort. i skrivande stund sitter jag på en buss och tittar ut över san josés förorter; slitet och inte vackert, och det slår mig hur otroligt amerikaniserat costa rica är med alla malls, snabbmatskedjor och många bilar. att den strida strömmen turister från usa är enormt viktig här märks tydligt. av vad jag hittills sett känns mycket tråkigt nog uppbyggt och artificiellt för turismens skull. jämfört med vad jag tidigare sett under resan är det här så annorlunda; tankarna går mer till florida än centralamerika.

vi ska försöka åka till en nationalpark på stilla havskusten imorgon, får se hur det går så här innan hektiska påsktider utan något bokat. efter det måste vi nog lämna landet innan vi blir ruinerade..

extremt trötta, bakis, svettiga och lurade.

dagens outfit - varje dag! :)))))

no worries

jag befinner mig sedan en vecka tillbaka i bocas del toro, panama; en skärgård längs den karibiska kusten bestående av en massa små öar omgivna av det blåaste, klaraste vatten jag någonsin sett och vykortsliknande vyer av svischande palm- och bananträd. bocas är stränder, surf, dykning, fish tacos, rom, reggae från alla håll, sol varje dag men också tyvärr ganska mycket turister och allt vad det medför i form av irriterande försäljare och uppenbara överpriser. den här skärgården är även en stor seglingsdestination, och jag har längtansfullt gått och tittat på coola båtar från alla håll i världen och kommit på mig själv med att sakna alla seglingssomrar från barndomen. det är verkligen något jag vill ta upp igen någon gång, och jag vill att mina barn ska ha lika fina minnen som jag från badsegling, grill på varma klippor och vågskvalpande nätter i förpiken.

jag har dock gått och blivit enormt lat den senaste tiden. alltså på gränsen till att förbränna typ två kalorier om dagen. har den gångna veckan tappat allt vad produktivitet heter och istället bekvämt glidit in i en mañana mañana-influerad vardag fylld av långa, heta dagar på olika stränder med mitt senaste bokbytarfynd ('american psycho - bret easton ellis') och lika långa nätter på olika bryggor längs vattnet med en bunt sköna människor och några ron con colas. min kompis bailey som jag hängde med i medellin kom hit för några dagar sedan också, det var kulT! vi åker åt samma håll nu så har sällskap igen.

det enda jag egentligen kan klaga lite på är den absolut vansinniga hettan om nätterna eftersom jag är för fattig och kanske en aning dumsnål för lyxig luftkonditionering. det är verkligen en terror utan dess like. ligger och svettas som en galning under små meningslösa rostiga fläktar och har till och med drömt underbara drömmar om icas frysrum ehe. men i nuläget har jag noll utrymme i budgeten för något så flashpackigt som ac, så det är bara att gilla läget. något annat som heller inte är supermysigt är den enorma mängd insekter, kackerlackor och andra otrevliga kryp som florerar fritt på varje billigt boende. ser just nu tre små skalbaggar i fotändan av sängen till exempel. här har vi nu ett strålande och väldigt intressant exempel på hur stor skillnad det blivit mellan hemma-madeleine vs. post backpacking-madeleine!

då: hade freakat ur. flyttat ut alternativt åkt, i onödan googlat sönder hur jag skulle kunna undvika skiten och eventuellt betalat mycket mer för boende i tron om att det således skulle gå att få en insektsfri natts sömn.

nu: är den mest chillade ni kan tänka er när jag varje kväll skakar ur lakanen för att i alla fall få bort det värsta. kommit till insikten om att såvida jag inte kan betala för att bo på freakin hilton - ja, då är det helt enkelt så här det är överallt i där jag befinner mig just nu. det är ju inte så gött, men bara att acceptera och lugna ner sig för guds skull, det är inget någon dött av!

just sayin: min kbt-terapeut hade grinat av lycka om han såg dessa framsteg i attityd och rationalitet.

vad som däremot är ett problem här i bocas är bedbugs, något jag numera inte skulle brytt mig så jättemycket om om det inte vore så att jag blivit så biten att det liknar ett skämt. nu finns det inte så himla mycket att göra åt det förutom att försöka låta bli att klia. hoppas de inte reser med i väskan till nästa ställe bara. ska tvätta allt ordentligt innan vi åker vidare för säkerhets skull.

imorgon ska vi dock försöka komma ur detta eviga horisontalläge och ge oss ut och snorkla! livet just nu är ju rätt fint alltså.

panama city

det märks att jag kommit till en ny kontinent. panama känns påtagligt annorlunda från colombia och resten av sydamerika fast på ett svårdefinierat sätt; människorna, gatulivet, dofterna, luften, musiken och dialekten ändrades plötsligt en aning efter en 1,5 timmes flygresa nordväst.

och värmen! jesus, höll på att smälla av när jag kånkade runt på flygplatsen i letandet efter rätt colectivo (typ minibuss) till staden i den 35 gradiga hettan. den där konstanta, mysiga lilla svetthinnan är tyvärr tillbaka igen.

när jag till slut kom fram till hostelet hann jag just precis dumpa av min väska på rummet innan några killar frågade om jag ville hänga på dem och kolla in panamakanalen. det är just den typen av social spontanitet som gör att jag verkligen älskar hostel; aldrig annars är det så enkelt och okomplicerat att vara kompis med någon efter fem minuter. så jag hakade såklart på! vi tog en lokal buss ungefär en halvtimme bort vilket än en gång påminde mig om att jag befinner mig i centralamerika. här är alla de billigaste bussarna - långdistans som kortdistans - gamla amerikanska gula skolbussar. de är ett otroligt fascinerande fenomen. vissa av dem ser ut att ha stannat i tiden och har skyltar på väggarna där det står saker som 'rules for pupils' medan andra har blivit pimpade till oigenkännlighet med speglar, neonfärgade fjäderboas i taket, målade dekorationer och affischer med avklädda tjejer. det gemensamma namnet för dessa är chicken buses. detta är av den enkla anledningen att det är tillåtet att ta med sig vad som på bussarna - även levande kycklingar. detta blir ju som ni säkert förstår ytterst kaotiskt. de fylls upp till en punkt då det absolut inte finns en kvadratcentimeter kvar att stå eller sitta på och sedan börjar den skumpigaste, svettigaste resan man kan föreställa sig med x antal stötar i huvudet i det låga taket och desperata, meningslösa försök till att öppna de löjligt små fönstrena; allt ackompanjerat av de senaste latinohitsen på öronbedövande volym. inget för veklingar alltså, men det är det absolut billigaste sättet att ta sig runt - den där halvtimmen kostade 0,25 usd - så chicken buses kommer jag garanterat se mer av de kommande veckorna.

igår lånade jag och några till cyklar från hostelet och svängde först förbi den hektiska fiskmarknaden och åt ceviche till lunch. den var inte riktigt i samma klass som peruansk ceviche men absolut godkänd. sedan åkte vi från de gamla, nedgångna, havanna-liknanade kvarteren där vi bor längs vattnet hela vägen till den nya sidan av staden med gigantiska skyskrapor av hotellkomplex, kontor och bostäder. för att använda ett extremt uttjatat begrepp har den här staden verkligen enorma kontraster och de klasskillnaderna som finns är många och tydliga. oräkneliga tiggare och gatubarn längs vägarna blir omkörda av karavaner av blänkande lyxbilar körda av det välklädda, plastikopererade toppskiktet.

har försökt fortsätta med rutinen att laga egen mat istället för att äta ute för att spara pengar, det går hyfsat. gör mest olika typer av sallader med tonfisk, en hel del nudlar med ägg och om jag är riktigt ambitiös någon form av pasta. tråkigt nog är inte avocados någon stor hit här. på nästan alla platser jag varit på hittills har de kostat några kronor styck och funnits överallt medan det verkar vara bananer som är den stora och billiga grejen här. faktum är att jag kanske borde leva på bananer ett tag; jag har gått upp i vikt något alldeles vansinnigt under den här resan. är oroväckande nära den kritiska punkten då jag nätt och jämnt kan stänga shortsen som var för stora när jag åkte. när jag kommer hem är det jag som kickar mig själv i arslet genom att signa upp mig för halvmaran i september och börjar träna omedelbart.

hejda sydamerika!

imorgon borjar en ny del av min resa. jag ska byta kontinent!

efter mycket tankar fram och tillbaka den senaste tiden bestamde jag mig for att jag kande mig fardig med colombia och bokade igar en biljett harifran - imorgon bitti flyger jag till panama city!

ar sa sjukt peppad! jag ska resa genom panama och costa rica den sista en och en halv manaden av min resa for att sedan flyga tillbaka till bogota och sedan direkt hoppa pa ett plan till sverige. har uselt daligt med pengar kvar sa det blir antagligen en hel del strandliv och bocker, men inte mig emot! ser fram emot att se nagot nytt, kanner mig lite rastlos. resenerven i mig rycker kraftigt.

vi hors i centralamerika!

en manad i colombia

det var en tragisk kansla som svepte over mig nar jag idag for forsta gangen pa en manad gick in pa min egen blogg och sag forfallet. sorgligt ar vad det ar, jag gillade verkligen att skriva om min resa; om inte annat for att jag inte for nagon resedagbok och for att det ar kul och kunna se tillbaka i bloggen pa vad jag gjort. efter att min dator blev stulen tappade jag bara lusten helt for ett tag. pa grund av praktiska orsaker har allt blivit sa mycket svarare utan den och framfor allt att hantera alla foton och blogga. men jag tankte att det kunde bli en andring pa det nu! horde jag YAY?

idag har jag varit i colombia i en manad och tva dagar. jag tankte gora en liten sammanfattning av det nu! poppa popcorn, satt er bekvamt tillratta och gor er redo for Varldens Langsta Blogginlagg.

CALI

depp och elande. hade rest konstant pa olika bussar under tva dagar helt sjalv, saknade mina resekompisar som jag just lamnat bakom mig och var totalt utmattad och sallskapssjuk nar jag kom fram till det topprekommenderade hostelet i cali.. som var tomt?! var helt ensam i ett dorm med atta sangar, at en miserabel nudelmiddag och forsokte fa bort klumpen i magen genom att skypa alla som gick att skypa. sedan kollade jag pa peep show, en ny brittisk favorit bland humorserier (tips mamma).

pa morgonen gick jag ut pa jakt efter en ny kamera eftersom min andra just blivit stulen. jag hittade en jag ville ha och gav mig ivag for att ta ut pengar - fa stallen tar kort i colombia - och upptacker irriterat att min sista och enda kort inte verkar fungera i nagon av de tre bankomaterna jag provar. tar en promenad till ett annat omrade och provar dar och efter att jag testat sju olika banker borjar jag smatt freaka ur. mitt kort accepteras inte nagonstans och jag inser att det maste blivit sparrat. gar tillbaka till det tomma hostelet och grater ut i ett skypesamtal hem. det blev mycket nuorkarjagintemer och VARFORjaghelahelatiden. sedan tog jag tag i mig sjalv, akte till western union dar jag hamtade upp cash som varldens basta foraldrar skickat over i ilfart och unnade mig sedan en dyr sushi som naturligtvis visade sig vara narmast oatlig. gick tillbaka och kopte kameran och spenderade sedan resten av kvallen med att organisera om min vaska och forsoka halla mig sysselsatt tills det var socialt acceptabelt att ga och lagga sig - cirka 20.30 i min varld alltsa.

sammanfattning: cali var hemskt ensamt, langtade hem och staden tilltalade mig inte alls.

CARTAGENA

allt som allt spenderade jag nog lite drygt en vecka i cartagena. jag var pa flygplatsen i cali alldeles amatormassigt tidigt bara for att fa komma darifran sa fort det bara gick. nagra timmar senare kliver jag av planet och en 32 gradig, tropisk hetta sveper over mig som en vag. stannade en stund pa trappan ut fran flygplanet och bara blundade med ansiktet vant mot solen sa att folk bakom mig blev irriterade och borjade harkla sig men jag kande bara en omedelbar lycka over att vara pa en plats dar det ar fint, varmt och fanns kompisar som vantade. lyckan over varmen varade i ganska exakt tre minuter; borjade darefter svettas som en galning och det tog mig sedan flera dagar av en konstant, tunn svetthinna over hela kroppen innan jag vant mig. kallduschade fyra ganger per dag for att kyla ned mig men var lika svettig igenom pa nagra minuter. varme i colombia gar inte att jamfora med varme i typ australien; det har ar inget i-land med airconditioning over allt, inte ens pa rummen, och svetten gar liksom inte att fly undan nagonstans.

motte upp min kompis faye pa ett grymt hostel i en av de aldsta stadsdelarna och det blev ett valdigt kart aterseende. vi gick ut och at och satt uppe i den ljumma natten till fyra pa morgonen och drack drinkar och pratade om allt som hant sedan sist. dagen efter besokte vi bocagrande, en strand som ligger ganska centralt i staden och svalkade oss i det karibiska havet for forsta gangen.

dagen darpa akte vi tre timmar osterut till colombias fjarde storsta stad for att ga pa carnaval - se nastkommande stycke.

efter carnaval akte jag ensam tillbaka till cartagena igen och pa bussen lyssnade jag pa ett otroligt bra avsnitt av p3 dokumentar om en kvinnna som suttit i fangelse i tolv ar for att brott hon inte begatt och hur hon gatt vidare. det gav mig ny energi och nya perspektiv pa saker, nagot man ju alltid stravar efter. finns fortfarande att ladda ned som podcast pa sr, "diplomatdottern pa klong prem" hette det tror jag. tips.

val tillbaka i cartagena hangde jag runt i nagra dagar, tog kort, besokte nagra ruiner och festade. traffade tva kanadensare som var sa mycket gringos man kan bli. detta innebar bland annat bred, hogljudd, amerikansk dialekt, noll komma noll spanskakunskaper, douchiga truckerkepsar och dalig koll pa kulturen. inte min kopp te bland folk i vanliga fall, men dessa dudes var bland de skonaste jag traffat och jag skrattade konstant. bestamde mig for att folja med dem till playa grande, som jag tyvarr inte har ett enda kort fran. det ar en sjukt fin, milslang strand dar man bor over natten i hangmattor utomhus. det var klurigt att ta sig dit - resan involverade bland annat en galen halvtimmeslang motorcykelfard med en lokal tonaring som korde som en vilde langs de dammiga grusvagarna och jag nar jag kom fram sag jag exakt ut som bridget jones i haret i scenen hon har akt cabriolet. men vi hade tva harliga stranddagar och nattbadade under stjarnorna under en gigantisk, vit mane som lyste upp hela stallet vilket bade var vackert och praktiskt da det inte fanns nagon elektricitet.

nar jag kom tillbaka motte jag upp stephan, min hollandska resekompis som jag inte sett sedan ecuador. det blev annu ett kart aterseende, han blev en av mina basta kompisar pa den har resan. traffade aven hans amerikanska kompis nick som skulle hanga pa de sista tre veckorna av stephans resa och jag slog folje. vi hade tre galna festnatter i cartagena, konsumerade enormt mycket rom & cola och spenderade dagarna bakis pa stranden och laste bocker. hade valdigt kul! nar jag den sista dagen ocksa fick mina nya bankkort som pappa skickat kandes livet inte annat an komplett.

sammanfattning: cartagena har nog varit den roligaste tiden i colombia. traffade sjukt manga bra personer, skaffade en branna att doda for och upplevde en av de vackraste kolonialstaderna i sydamerika.

 

 

BARRANQUILLA

jag var alltsa i barranquilla emellan den forsta och andra gangen i cartagena. barranquilla ar vanligtvis en ointressant, skitig betongstad men blossar upp tusen ganger om fyra dagar om aret da sydamerikas andra storsta carnaval efter rio i brasilien ager rum dar - och det vill man ju saklart inte missa. jag och faye kom dit och motte upp hennes colombianska pojkvan och hans kompisar och sedan spenderade vi fyra dagar med dem och kollade pa hapnadsvackande paradader med de mest fantasifulla drakter och danser jag kunnat tanka mig. svennen i mig chockades svart flera ganger av alla rumpskak, latinorytmer och stereos med sa hog musik att de nastan sprangdes. larde mig nagra salsamoves som jag sedan flitigt ovade natterna igenom, drack aguardiente vilket ar en colombiansk spritsort framstalld av sockerror som alla har ar galna i, bodde hos en colombiansk kvinna inklamda allihopa i hennes lagenhet och jag pratade inte manga ord engelska alls under hela tiden. spanskan fick en ny kick i arslet vilket kandes valbehovligt.

sammanfattning: hade en oforglomlig kulturell upplevelse och fick battre koll pa landet och manniskorna som bor har genom att bara hanga med lokalbefolkning och prata deras sprak. och hade saklart grymt kul.

 



SANTA MARTA & PARQUE NACIONAL NATURAL TAYRONA

hit akte jag alltsa efter den andra omgangen i cartagena, efter carnaval. jag, stephan och nick uthardade en skakig minibuss i sex timmar och kom fram till santa marta pa kvallen. dar at vi middag och la oss tidigt.  det fanns inte sa mycket att se; santa marta anvands mest som en utgangspunkt till en av colombias mest kanda nationalparker i tayrona. vi tog lokaltransport till parkingangen pa morgonen, dar betalade vi motsvarande 110 kronor for att ga in och sedan vantade en omfattande poliskontroll. tre polisman oppnade alla vara vaskor, vek upp varje kladesplagg, kollade varenda fack och gomma i vaskorna i jakt pa droger, alkohol och annat olagligt. tur att man ar smartare an polisen da och smugglar in sin aguardiente i petflaskor sa det ser ut som vatten! BADASS. sedan vantade en tva timmars hike till nattens boende. det var grymt haftigt att ga genom djungeln och hora apor ovanfor huvudet, se odlor och iguanas i traden och massor av olika faglar. pa eftermiddagen solade vi och lagade mackor av maten vi haft med oss och tog en promenad langs stranden som var magisk, men tyvarr inte gick att bada i pa grund av starka strommar.

dagen darpa vaknade vi tidigt och borjade nasta dags hike, den har gangen mot cabo san juan som sags vara bland de finaste platserna i parken. vi spenderade nastan tva hela dagar och en natt dar; vi gick runt i djungeln och spanade pa djur, solade och laste pa stranden, flot runt i havet, tog kort, drack bars och bara hade det hur nice som helst. pa kvallen hangde vi lite med nagra argentinska tjejer jag traffat forut och at mat med dem. den natten sov vi i hangmattor uppe pa en liten kull och SATAN I GATAN vad kallt det var!!! angrar sa fruktansvart att vi lurades av den fina utsikten for det blaste utav bara helvetet och jag tror jag sov max en halvtimme den natten. trodde inte att en av mina kallaste nattert nagonsin skulle vara pa en karibisk strand men jo, sa blev det tydligen. morbultade var vi dagen efter i alla fall, och pa eftermiddagen valde vi att ta en bat tillbaka till civilisationen som var helt utom kontroll. den krangde runt bland de hoga vagorna som en liten barkbat och till och med jag som anda maste klassas som sjovan efter att ha seglat hela mitt liv var nastan radd att vi skulle kapsejsa ett ogonblick. men det gick bra och vi kom tillbaka till santa marta pa kvallen med livet i behall och i ett enormt behov av en dusch efter alla salta dopp. mitt har var sa nara dreads att jag var tvungen att anvanda en halv flaska balsam for att kunna borsta ut det.

pa hostelet traffade vi en tjej som heter bailey fran usa som bade jag och stephan hangt med tidigare i la paz, bolivia. bara ett sadant dar sjukt sammantraffande igen, men det var jattekul att se henne igen och hon bestamde sig i sista sekund for att hanga med oss morgonen darrpa till medellín. vi kom till flygplatsen i god tid nasta dag och satt utanfor byggnaden och pratade i solen for att doda lite tid. jag beromde baileys vaska; "tack!" sa hon, "men den ar sa sjukt tung, har verkligen allt viktigt i!". sedan satte hon ned den bredvid sina fotter. jag satt kanske trettio centimeter ifran, vand mot henne hela tiden vi pratade, och ANDA hande det som varje gang det intraffar kanns sa ofattbart omojligt: plotsligt var vaskan borta. vaskan med allt viktigt i. pass, dokument, kamera, ipad, planbok med bankkort och pengar, linser, resedagbok sedan ett halvar tillbaka, verkligen allt. efter en panikattack och grat overtygade vi henne om att det basta alternativet var att ga pa planet hon redan kopt en biljett for och ordna allt praktiskt i medellín, sa hon fick nytt boardingpass och ett tillfalligt papper fran polisen som pass och sedan gick vi ombord. har sagt det forr och sager det igen; vilka fruktansvarda, sjuka idioter det finns.

sammanfattning: tayrona var de finaste stranderna jag sett, fick helt otroliga naturupplevelser, traffade mer skont folk samtidigt som jag var glad att vara med mina gamla resebuddies igen. trakig avslutning med baileys vaska dock, jag kunde EXAKT satta mig in i hur hon kande och kokade lika mycket av ilska.

MEDELLÍN

nar jag forst kom till medllín hade jag tankt mig att kanske stanna kvar dar en manad eller sa for mer spanskaplugg. medellín var en av de staderna jag hemifran kollat upp som ett bra alternativ till mer lektioner och i borjan trodde jag verkligen att det var det jag ville - men insag efter att tag att magkanslan inte kandes helt ratt och da far man inte vara fast i en fix idé utan tanka om istallet. spenderade elva dagar i staden och hade en jatterolig tid, men kande nar jag akte darifran att det rackte. sa kan det bli!

medellín ar en enorm stad. nar vi kom fran flygplatsen in mot staden med buss tyckte jag det paminde lite om la paz; en dalgang med ett oandligt antal omraden som klattrade sig upp over kullarna. skillnaden var val att medellín gav ett bra intryck och lag i en vacker gron dal medan la paz bara var kaotiskt, dammigt och stinkade. vi checkade in pa ett hostel med en grymt fin bakgard med pool, volleybollplan och bar. vi bestallde in en ol och kande oss direkt som hemma. de nastkommande dagarna varvade vi med poolhang, citysightseeing och olika museum pa dagarna och utforskande av stadens fantastiska nattliv i form av salsaklubbar och barer fyllda av studententer pa kvallarna, ofta i en dimma av aguardiente. alskar det! det smakar som en blandning av sambuca och minttu typ. ska kopa med ett tetrapak hem (i colombia saljs de i vara mjolkforpackningar hehe) sa ni far smaka. festkvallarna visade sig i langden bli ganska dyra sa jag och bailey kompenserade det genom att borja handla och laga mat sjalv under en vecka och inte ata ute. vi sparade pengar nagot sa inni! och har bara atit morkt brod, sallader, frukt, yoghurt, tonfisk och agg den senaste tiden. min mage grater gladjetarar, kan jag tanka mig. varfor har jag inte gjort det tidigare?!

vi besokte ett museum en dag med tavlor och skulpturer av den colombianske konstnaren fernando botero och jag som visserligen uppskattar att ga pa museum i vanliga fall men aldrig liksom HELT fattat grejen med konst blev alldeles tagen. gick runt i tva timmar och tittade pa hans verk och alskade varenda ett. sa fascinerad over hans satt att tolka manniskor; manga av hans tavlor gav mig rysningar for att jag kande mig sa paverkad? lol, nu later jag som varsta konstkannaren men ni fattar. det var liksom en aha-upplevelse.

en dag tog vi en fem timmar lang walking tour runt om i staden. hade aldrig kunnat ana att det var skulle bli sa intressant som det var. ar fascinerad over staden i sig; hur den har gatt fran att vara en av platserna i varlden det begas mest mord varje vecka till att nyligen ha utsetts till varldens mest innovativa stad som kampar hart for att tvatta bort sitt kriminella kokainforflutna. sa sent som for fem ar sedan fanns inga turister i medellín och den dagen var vi en grupp pa femton personer fran olika delar av varlden. guiden var sa intressant att lyssna pa; han lyckades verkligen formedla den brinnande kanslan av upprattelse och nystart som paisas, som stadens invanare kallas, kraver efter decennier av blodigt inbordeskrig. definitivt en hojdpunkt.

igar sa jag tack och hej till medellín for att fortsatta resa vidare. stephan och nick har akt hem nu och bailey kommer jag mota upp senare pa den har resan men just nu ar jag sjalv igen. till skillnad fran sist kanns det helt okej faktiskt. ar val pa nagot satt.. mer stabil nu. lyckades till slut bestamma mig for vad mina kommande planer blir och det ar lugnande. men mer om det i ett annat inlagg!

sammanfattning: medellín blev inte vad jag trott, men hade nagra av mina basta utekvallar i sydamerika dar. blev aven djupt imponerad over staden i sig och vad dess invanare lyckats astadkomma pa bara femton ar.

MANIZALES

efter att jag tillbringat sex timmar pa en minibuss genom bergen - som var fin, men forpestades nagot over inte en utan de TVA bebisarna som skrek konstant och som dessurtom kraktes over hela bussen sa det stank nagot sa vansinnigt - kom jag fram till manizales dar jag ar nu. manizales ar en av de tre storsta staderna i zona cafetera, kaffezonen, som ar ett rikt distrikt i colombia och precis som namnet indikerar ar det kaffet som en den stora grejen har. idag tog jag en kaffetour dar vi fick besoka en kaffeplantage, vandra genom en och en halv meter hoga kaffeplantor i stekande sol, lara oss mer om odlingen och framstallningen av kaffe, rosta egna bonor och slutligen dricka en av de mest gudomliga kopparna espresso jag intagit i mitt liv. valdigt intressant dag! larde mig mycket nytt. visste ni till exempel att majoriteten av colombias kaffebonor exporteras till varldens storsta kaffedrickare - nordeuropeer? skandinavien, holland och tyskland raknas som de storsta exportlanderna efter amerikanska storkedjor som starbucks. tank pa det nar ni tar er morgonkopp inom den snara framtiden - jag har kanske rostat era bonor hehe.

det var en forhallandevis jattekort sammanfattning av min tid hittills i colombia. har haft det blandat jattebra och jattedaligt och har tankt valdigt mycket mer an vad jag brukar. ibland har en naggande god liten livskris smugit sig pa till och med. men medan jag vantar pa att den dar klarheten bara ska sla till som en blixt fran klar himmel ska jag ha en sa bra sista tid som mojligt har. en och en halv manad kvar nu, ofattbart! imorgon aker jag till huvudstaden bogotá och efter det.. ja, har kommer en liten ledtrad: