1632 kilometer senare

i tisdags förmiddag lämnade jag valparaiso, hoppade på en buss till santiago och dumpade sedan min väska i en baggageförvaring på bussterminalen. sedan hade jag hela eftermiddagen på mig att utforska ett ställe jag missat när jag var där senast och kände att jag bara var tvungen att gå till; museo de la memoria y derechos humanos. det är ett jättestort museum som visar hur allendes och pinochets styren samt militärkuppen påverkade chile ur ett människorättsperspektiv under sjuttiotalet och framåt. det var otroligt intressant och väldigt starkt. delarna där människors berättelser om hur de fick utstå sådan brutal tortyr men överlevde tyckte jag var särskilt omskakande. gick runt i nästan två timmar med en speciell liten lur mot örat så jag kunde få lite guidning på engelska vilket kändes enormt sofistikerat. precis i början kom en brasiliansk kille och frågade vart jag fick luren ifrån och jag visade honom - kommer tillbaka till denna händelse senare!

sedan åt jag kinamat och satt på ett café och läste en svensk deckare jag lyckats fiska fram från ett book exchange. halv tio gick bussen från santiago som skulle ta mig till calama där jag sedan skulle bli tvungen att byta till en annan buss till san pedro. halv tio nästa dygn rullade bussen in i calama, två timmar försenad vilket innebar att jag missat min anslutning och där stod jag på en mörk busstation och ba.. jahapp?

så här ser jag ut när jag kånkar runt på allt jag har för tillfället. vi kan väl även kalla det dagens eller varför inte månadens outfit; samma kjol jag haft på mig typ två veckor i sträck, ett linne det gått hål i och nämen! är det inte den omtalade bedrövliga sarongen som man här skymtar som en chic liten scarf? jo det är det!

vet inte riktigt hur jag ska sammanfatta bussresan annat än lång och usel. mitt i natten gick bussen sönder och vi fick vänta i timmar innan det kom en ny som vi fick byta till, tanten bredvid snarkade så högt att inte ens m83 på högsta volym i ipoden kunde hålla ljudet borta och maten var ett skämt. det var inte ens mat förresten. på tjugofyra timmar blev vi tilldelade två paket á en kaka och en juicetetra. det var allt. och eftersom vi var försenade fanns det ingen tid till att köpa mat vid stoppen, det var bara att gilla läget. tur att jag tog med lite snacks, annars hade jag nog dött. under hela onsdagen åt jag sammanlagt: de två ynka kakorna, två bananer, lite jordnötter, några godisar. jag var hungrig så INNI.

så missade anslutningen men lyckades på någon vänster komma med en annan buss och anlände till san pedro de atacama det grymma klockslaget tjugofyranollnoll. det var mörkt, kallt, fanns inga taxis och visste över huvud taget inte alls vart jag skulle gå. till slut hittade jag hostelet i alla fall och nu kommer vi till det sjukaste sammanträffandet ever - killen från museet i santiago hade också åkt till san pedro samma dag (flyg, avis), bokat in sig på samma hostel och tilldelats samma rum! hur knäppt?!

så idag har jag hängt med filipe som han heter, tjugofemårig hostelägare från recife som tack och lov pratade utmärkt engelska. vi har gått runt på san pedros dammiga och oasfalterade gator och försökt ta ut och växla pengar vilket absolout inte var lätt. det finns bara två bankomater som är ur funktion hela tiden eftersom turisterna här tar ut pengar som galningar. fick höra att det skulle finnas pengar i den igen klockan tre så kom tillbaka då och hamnade i världens kö. som tur är funkade det! sedan ville vi göra något så vi hyrde mountainbikes (ja igen, gissa hur bra jag är på att cykla mountainbikes nu vavava), köpte massa vatten och en karta och cyklade ut i öknen! det finns hur många coola ställen som helst att se i omgivningarna runt den här ökenoasen till samhälle. vi hann dock inte så långt eftersom vi inte ville hamna i den jobbiga situationen att vara mitt ute i ingenstans när solen nästan gått ner, men det vi såg var så himla häftigt! har aldrig sett något liknande förut. atacama är världens torraste öken; luftfuktigheten är minimal och filipe påverkades så mycket av torrheten att han började blöda näsblod. runt om san pedro finns det dock växtlighet i och med (antar jag?) den lilla floden som ger vatten i form av smält snö från anderna som skymtar i bakgrunden. berg av typ sammanfogad sand som gick lätt att smula sönder reste sig längs hela den dammiga cykelvägen och vid två tillfällen blev vi tvunga att korsa den grunda floden genom att vada oss över med cyklarna. det var otroligt varmt när vi började men när vi kom tillbaka hade det mörknat och nu på natten är det riktigt kallt.

ett väldigt vanligt sätt att ta sig till bolivia härifrån är att boka in sig på en tredagars jeeptur som tar en genom bolivias saltöken, salar de uyuni. det är precis som det låter en öken av just salt, ungefär i samma storlek som skåne, och det sägs vara ett helt surrealistiskt landskap. saltöknen är en av topp tre saker i sydamerika jag verkligen sett fram emot att se så var enormt peppad när jag köpte min tour idag. 7.30 imorgon bitti hämtas jag upp från mitt hostel och ska sedan spendera de tre nästkommande dagarna med att åka jeep, fotografera och försöka undvika alltför svår höjdsjuka när vi passerar 4000 m.ö.h.-gränsen. lämnar alltså chile nu efter ungefär tre veckor i landet. vi hörs i bolivia! kram på er.


några bilder från idag: