flamingos, salt och höjdsjuka

den tre dagar långa resan genom bolivias öken har kvalat in bland de häftigaste upplevelserna i mitt liv. jag vet att jag i den här bloggen använt alla möjliga superlativ för landskap jag varit med om och sagt både en och tre gånger att det inte liknat något jag någonsin sett innan, men det här toppade verkligen allt.

i tre dagar och två nätter reste vi med en fyrhjulsdriven bil från san pedro de atacama i chile, korsade gränsen till bolivia och körde genom de mest spektakulära, dramatiska och surrealistiska landskapen jag sett. de två första dagarna var öknen stenig, otroligt skumpig och dammig för att sedan övergå till massiva sanddyner. den tredje dagen nådde vi salar de uyuni; denna till synes oändliga platta panoramavy av vitt salt så långt ögat kunde nå. emellan det besökte vi en nationalpark, flera olika lagos altiplanos (=högt belägna sjöar) som var vita, blåa, gröna och röda, en aktiv vulkan, sprutande gejsrar, en varm källa och en stor ö mitt i saltöknen full av endast enorma kaktusar. vi fick komma nära betande lamadjur och de tusentals flamingos som naturligt häckar i och runt om sjöarna. de lät oss bo på enkla hotell som byggts helt av salt och styrdes av stolta, lokala bolivianska kvinnor i traditionella dräkter som hellre pratade det inhemska språket quechua än spanska. det har varit så isande kallt att jag sovit fullt påklädd, inklusive mössa och vantar, i min sovsäck och med tre filtar. det har också varit oumbärligt, stekande hett och jag har bränt mitt ansikte och läppar sönder och samman. det är svårt att på ett bra sätt förklara overklighetskänslan som hela tiden slår en när man åker mil efter mil genom landskap så avlägsna, fascinerande och totalt främmande för en själv.

jag lyckades som tur var hamna i en strålande grupp människor; vi satt ihopklämda i samma bil, sov i samma rum och åt alla måltider tillsammans under tre dagar och det gjorde att vi kom varandra riktigt nära. det var jag, filipe från brasilien som bestämde sig för att haka på i sista stund, de två tyska tjejerna marina och maren i 25-årsåldern och det skönaste paret ever; marcin och karolina i trettioårsåldern från polen. det var en riktigt positiv, utåtriktad, nyfiken grupp. vi skrattade mycket, lånade varandras grejer, sjöng högljutt med i 80-talsdängorna chauffören spelade på repeat när han inte introducerade oss för otaliga bolivianska pophits med den obligatoriska panflöjten och hjälpte varandra när vi en efter en drabbades olika mycket av den oundvikliga höjdsjukan.

innan jag åkte visste jag inte riktigt vad jag skulle förvänta mig angående altituden och vad den skulle göra med mig. jag var förberedd med massa vatten och huvudvärkstabletter, men det var en väldigt klen hjälp när vi nådde otroliga 5000 meter över havet. det var en märklig känsla att vara på så hög höjd men inte på en bergstopp eller liknande utan i en helt platt öken. jag kände tidigt av den kraftiga huvudvärken men blev sedan helt väck av höjdsjuka. jag hade svårt att hålla balansen och ögonen på en fast punkt, jag blödde näsblod och blev fruktansvärt illamående och yrslig. när vi till slut kom fram till boendet för natten fick de andra bära in mina grejer medan jag hasade mig in i huset och stupade i säng. någon gav mig ett piller som skulle hjälpa och sedan somnade jag direkt. när jag vaknade mådde jag mycket bättre och kände efter den höjdchocken inte av så mycket mer än den gnagande, ständiga huvudvärken som påminde om en ganska otrevlig bakfylla. det största problemet tyckte jag istället var det ständiga dammet och smutsen överallt; man var skitig bortom all räddning eftersom det inte alltid fanns dusch och torrheten i hals, näsa och hud var väldigt obehaglig. jag gick runt som en terrorist med sarongen, som numera blivit en väldigt kär ägodel, över ansiktet så näsan och munnen var övertäckt vilket gjorde det lite lättare att andas.

när resan slutade i uyuni i bolivia var vi alla ganska mörbultade och bestämde oss för att stanna en natt där. inte någon höjdarstad direkt; vi bokade alla bussbiljetter till olika delar av landet till dagen därpå men det var nice att ha en lugn eftermiddag och på kvällen gick vi alla ut och åt.

just nu befinner jag mig i potosí, vad jag sysslat med här får bli ett separat inlägg.

jag tog hundratals bilder under resan genom öknen men det var ett väldigt frustrerande moment eftersom jag inte tycker bilderna lyckas spegla ens en bråkdel av allt intressant jag sett, men här kommer i alla fall ett par stycken så ni får någon idé om vad det är jag gör världens hype kring. enjoy! alltså helt seriöst, ENJOY. det tog tre osannolikt sega timmar av slö anslutning för att ladda upp dem.