costa rica - för de rika

ännu en ny stämpel i passet efter den avgjort värsta gränskontrollen på den här resan hittills. i tron på att resan till puerto viejo i costa rica skulle vara en enkel båtresa bort och ta knappt tre timmar gick jag och bailey nöjt ut på fredagen och ba äh, vi kan ligga och sova i skuggan på båten morgonen efter, det blir soft. ah men alltså. ibland blir jag irriterad över hur naiv jag kan vara efter att ha rest runt latinamerika i ett halvår. det här borde varit ett typiskt fall av en fet varningssignal av den enkla anledningen att det helt enkelt låter för bra för att vara sant - obs obs, argumentet 'men det stod så på biljetten' - är helt ogiltigt. fem timmar senare; efter en galen båtresa, två proppfulla bussar, en ovanligt ineffektiv gränscheck med tre långa, förvirrande köer och en mardröm till promenad över en jätteskranglig bro i stekande 35 grader med 20 kilo baggage på oss kom vi mirakulöst fram - fruktansvärt lurade på pengar, bakfulla, genomsvettiga och uttorkade.

efter en 20 minuter iskall dusch hade våra kroppstemperaturer något sånär stabiliserats och vi gav oss ut på matjakt. vi insåg snart det absurda i att vi hade råd med exakt... INGENTING! prisläget skulle väl kunna jämföras med det dubbla av panama, tredubbla av peru och fyrdubbla av bolivia. svenska priser! efter två dagar i puerto viejo - en liten strandstad nästan enbart fylld av bräkiga amerikanska 19-åringar på spring break, sjaskiga gamla hippies och ständigt drogpåverkade rastafaris - kände vi imorse att näe, vamos.

jag har märkt att det har blivit en liten skillnad i attityd hos mig så här långt in i resan. inte alls för att jag tror att jag är bättre än andra, men till slut kan det bli ganska tröttsamt att gång på gång förklara för storögda människor som är på tvåveckorssemestrar som man träffar på hostel att ja, jag är borta i sju månader, ja jag reser själv, jag har varit där där och där, nej det är inte 'läskigt'?, ja jag kan säga mer än gracias på spanska, ja men okej låt mig höra din fem minuter långa utläggning om hur dumt det är att typ åka taxi utan att fråga om pris först och andra helt självklara saker. jag vet inte hur jag ska förklara riktigt utan att låta för cynisk och bitter; det är bara stor skillnad på långtidsresande och semesterfirare och nu mer än någonsin har jag så mycket lättare att umgås med folk som reser på samma sätt och lika länge som jag än typ tonåriga brudar från texas som är borta en vecka för att supa och  går ut och äter på de allra dyraste ställena för att maten är 'safe'.

invasionen av dessa sorters människor i kombination med att till exempel simpel liten en burk tonfisk kostade lite drygt fyra dollar fick oss att släpa oss upp tidigt den här morgonen för att ta oss från puerto viejo till huvudstaden san josé fyra timmar bort. i skrivande stund sitter jag på en buss och tittar ut över san josés förorter; slitet och inte vackert, och det slår mig hur otroligt amerikaniserat costa rica är med alla malls, snabbmatskedjor och många bilar. att den strida strömmen turister från usa är enormt viktig här märks tydligt. av vad jag hittills sett känns mycket tråkigt nog uppbyggt och artificiellt för turismens skull. jämfört med vad jag tidigare sett under resan är det här så annorlunda; tankarna går mer till florida än centralamerika.

vi ska försöka åka till en nationalpark på stilla havskusten imorgon, får se hur det går så här innan hektiska påsktider utan något bokat. efter det måste vi nog lämna landet innan vi blir ruinerade..

extremt trötta, bakis, svettiga och lurade.

dagens outfit - varje dag! :)))))

no worries

jag befinner mig sedan en vecka tillbaka i bocas del toro, panama; en skärgård längs den karibiska kusten bestående av en massa små öar omgivna av det blåaste, klaraste vatten jag någonsin sett och vykortsliknande vyer av svischande palm- och bananträd. bocas är stränder, surf, dykning, fish tacos, rom, reggae från alla håll, sol varje dag men också tyvärr ganska mycket turister och allt vad det medför i form av irriterande försäljare och uppenbara överpriser. den här skärgården är även en stor seglingsdestination, och jag har längtansfullt gått och tittat på coola båtar från alla håll i världen och kommit på mig själv med att sakna alla seglingssomrar från barndomen. det är verkligen något jag vill ta upp igen någon gång, och jag vill att mina barn ska ha lika fina minnen som jag från badsegling, grill på varma klippor och vågskvalpande nätter i förpiken.

jag har dock gått och blivit enormt lat den senaste tiden. alltså på gränsen till att förbränna typ två kalorier om dagen. har den gångna veckan tappat allt vad produktivitet heter och istället bekvämt glidit in i en mañana mañana-influerad vardag fylld av långa, heta dagar på olika stränder med mitt senaste bokbytarfynd ('american psycho - bret easton ellis') och lika långa nätter på olika bryggor längs vattnet med en bunt sköna människor och några ron con colas. min kompis bailey som jag hängde med i medellin kom hit för några dagar sedan också, det var kulT! vi åker åt samma håll nu så har sällskap igen.

det enda jag egentligen kan klaga lite på är den absolut vansinniga hettan om nätterna eftersom jag är för fattig och kanske en aning dumsnål för lyxig luftkonditionering. det är verkligen en terror utan dess like. ligger och svettas som en galning under små meningslösa rostiga fläktar och har till och med drömt underbara drömmar om icas frysrum ehe. men i nuläget har jag noll utrymme i budgeten för något så flashpackigt som ac, så det är bara att gilla läget. något annat som heller inte är supermysigt är den enorma mängd insekter, kackerlackor och andra otrevliga kryp som florerar fritt på varje billigt boende. ser just nu tre små skalbaggar i fotändan av sängen till exempel. här har vi nu ett strålande och väldigt intressant exempel på hur stor skillnad det blivit mellan hemma-madeleine vs. post backpacking-madeleine!

då: hade freakat ur. flyttat ut alternativt åkt, i onödan googlat sönder hur jag skulle kunna undvika skiten och eventuellt betalat mycket mer för boende i tron om att det således skulle gå att få en insektsfri natts sömn.

nu: är den mest chillade ni kan tänka er när jag varje kväll skakar ur lakanen för att i alla fall få bort det värsta. kommit till insikten om att såvida jag inte kan betala för att bo på freakin hilton - ja, då är det helt enkelt så här det är överallt i där jag befinner mig just nu. det är ju inte så gött, men bara att acceptera och lugna ner sig för guds skull, det är inget någon dött av!

just sayin: min kbt-terapeut hade grinat av lycka om han såg dessa framsteg i attityd och rationalitet.

vad som däremot är ett problem här i bocas är bedbugs, något jag numera inte skulle brytt mig så jättemycket om om det inte vore så att jag blivit så biten att det liknar ett skämt. nu finns det inte så himla mycket att göra åt det förutom att försöka låta bli att klia. hoppas de inte reser med i väskan till nästa ställe bara. ska tvätta allt ordentligt innan vi åker vidare för säkerhets skull.

imorgon ska vi dock försöka komma ur detta eviga horisontalläge och ge oss ut och snorkla! livet just nu är ju rätt fint alltså.

panama city

det märks att jag kommit till en ny kontinent. panama känns påtagligt annorlunda från colombia och resten av sydamerika fast på ett svårdefinierat sätt; människorna, gatulivet, dofterna, luften, musiken och dialekten ändrades plötsligt en aning efter en 1,5 timmes flygresa nordväst.

och värmen! jesus, höll på att smälla av när jag kånkade runt på flygplatsen i letandet efter rätt colectivo (typ minibuss) till staden i den 35 gradiga hettan. den där konstanta, mysiga lilla svetthinnan är tyvärr tillbaka igen.

när jag till slut kom fram till hostelet hann jag just precis dumpa av min väska på rummet innan några killar frågade om jag ville hänga på dem och kolla in panamakanalen. det är just den typen av social spontanitet som gör att jag verkligen älskar hostel; aldrig annars är det så enkelt och okomplicerat att vara kompis med någon efter fem minuter. så jag hakade såklart på! vi tog en lokal buss ungefär en halvtimme bort vilket än en gång påminde mig om att jag befinner mig i centralamerika. här är alla de billigaste bussarna - långdistans som kortdistans - gamla amerikanska gula skolbussar. de är ett otroligt fascinerande fenomen. vissa av dem ser ut att ha stannat i tiden och har skyltar på väggarna där det står saker som 'rules for pupils' medan andra har blivit pimpade till oigenkännlighet med speglar, neonfärgade fjäderboas i taket, målade dekorationer och affischer med avklädda tjejer. det gemensamma namnet för dessa är chicken buses. detta är av den enkla anledningen att det är tillåtet att ta med sig vad som på bussarna - även levande kycklingar. detta blir ju som ni säkert förstår ytterst kaotiskt. de fylls upp till en punkt då det absolut inte finns en kvadratcentimeter kvar att stå eller sitta på och sedan börjar den skumpigaste, svettigaste resan man kan föreställa sig med x antal stötar i huvudet i det låga taket och desperata, meningslösa försök till att öppna de löjligt små fönstrena; allt ackompanjerat av de senaste latinohitsen på öronbedövande volym. inget för veklingar alltså, men det är det absolut billigaste sättet att ta sig runt - den där halvtimmen kostade 0,25 usd - så chicken buses kommer jag garanterat se mer av de kommande veckorna.

igår lånade jag och några till cyklar från hostelet och svängde först förbi den hektiska fiskmarknaden och åt ceviche till lunch. den var inte riktigt i samma klass som peruansk ceviche men absolut godkänd. sedan åkte vi från de gamla, nedgångna, havanna-liknanade kvarteren där vi bor längs vattnet hela vägen till den nya sidan av staden med gigantiska skyskrapor av hotellkomplex, kontor och bostäder. för att använda ett extremt uttjatat begrepp har den här staden verkligen enorma kontraster och de klasskillnaderna som finns är många och tydliga. oräkneliga tiggare och gatubarn längs vägarna blir omkörda av karavaner av blänkande lyxbilar körda av det välklädda, plastikopererade toppskiktet.

har försökt fortsätta med rutinen att laga egen mat istället för att äta ute för att spara pengar, det går hyfsat. gör mest olika typer av sallader med tonfisk, en hel del nudlar med ägg och om jag är riktigt ambitiös någon form av pasta. tråkigt nog är inte avocados någon stor hit här. på nästan alla platser jag varit på hittills har de kostat några kronor styck och funnits överallt medan det verkar vara bananer som är den stora och billiga grejen här. faktum är att jag kanske borde leva på bananer ett tag; jag har gått upp i vikt något alldeles vansinnigt under den här resan. är oroväckande nära den kritiska punkten då jag nätt och jämnt kan stänga shortsen som var för stora när jag åkte. när jag kommer hem är det jag som kickar mig själv i arslet genom att signa upp mig för halvmaran i september och börjar träna omedelbart.

hejda sydamerika!

imorgon borjar en ny del av min resa. jag ska byta kontinent!

efter mycket tankar fram och tillbaka den senaste tiden bestamde jag mig for att jag kande mig fardig med colombia och bokade igar en biljett harifran - imorgon bitti flyger jag till panama city!

ar sa sjukt peppad! jag ska resa genom panama och costa rica den sista en och en halv manaden av min resa for att sedan flyga tillbaka till bogota och sedan direkt hoppa pa ett plan till sverige. har uselt daligt med pengar kvar sa det blir antagligen en hel del strandliv och bocker, men inte mig emot! ser fram emot att se nagot nytt, kanner mig lite rastlos. resenerven i mig rycker kraftigt.

vi hors i centralamerika!

en manad i colombia

det var en tragisk kansla som svepte over mig nar jag idag for forsta gangen pa en manad gick in pa min egen blogg och sag forfallet. sorgligt ar vad det ar, jag gillade verkligen att skriva om min resa; om inte annat for att jag inte for nagon resedagbok och for att det ar kul och kunna se tillbaka i bloggen pa vad jag gjort. efter att min dator blev stulen tappade jag bara lusten helt for ett tag. pa grund av praktiska orsaker har allt blivit sa mycket svarare utan den och framfor allt att hantera alla foton och blogga. men jag tankte att det kunde bli en andring pa det nu! horde jag YAY?

idag har jag varit i colombia i en manad och tva dagar. jag tankte gora en liten sammanfattning av det nu! poppa popcorn, satt er bekvamt tillratta och gor er redo for Varldens Langsta Blogginlagg.

CALI

depp och elande. hade rest konstant pa olika bussar under tva dagar helt sjalv, saknade mina resekompisar som jag just lamnat bakom mig och var totalt utmattad och sallskapssjuk nar jag kom fram till det topprekommenderade hostelet i cali.. som var tomt?! var helt ensam i ett dorm med atta sangar, at en miserabel nudelmiddag och forsokte fa bort klumpen i magen genom att skypa alla som gick att skypa. sedan kollade jag pa peep show, en ny brittisk favorit bland humorserier (tips mamma).

pa morgonen gick jag ut pa jakt efter en ny kamera eftersom min andra just blivit stulen. jag hittade en jag ville ha och gav mig ivag for att ta ut pengar - fa stallen tar kort i colombia - och upptacker irriterat att min sista och enda kort inte verkar fungera i nagon av de tre bankomaterna jag provar. tar en promenad till ett annat omrade och provar dar och efter att jag testat sju olika banker borjar jag smatt freaka ur. mitt kort accepteras inte nagonstans och jag inser att det maste blivit sparrat. gar tillbaka till det tomma hostelet och grater ut i ett skypesamtal hem. det blev mycket nuorkarjagintemer och VARFORjaghelahelatiden. sedan tog jag tag i mig sjalv, akte till western union dar jag hamtade upp cash som varldens basta foraldrar skickat over i ilfart och unnade mig sedan en dyr sushi som naturligtvis visade sig vara narmast oatlig. gick tillbaka och kopte kameran och spenderade sedan resten av kvallen med att organisera om min vaska och forsoka halla mig sysselsatt tills det var socialt acceptabelt att ga och lagga sig - cirka 20.30 i min varld alltsa.

sammanfattning: cali var hemskt ensamt, langtade hem och staden tilltalade mig inte alls.

CARTAGENA

allt som allt spenderade jag nog lite drygt en vecka i cartagena. jag var pa flygplatsen i cali alldeles amatormassigt tidigt bara for att fa komma darifran sa fort det bara gick. nagra timmar senare kliver jag av planet och en 32 gradig, tropisk hetta sveper over mig som en vag. stannade en stund pa trappan ut fran flygplanet och bara blundade med ansiktet vant mot solen sa att folk bakom mig blev irriterade och borjade harkla sig men jag kande bara en omedelbar lycka over att vara pa en plats dar det ar fint, varmt och fanns kompisar som vantade. lyckan over varmen varade i ganska exakt tre minuter; borjade darefter svettas som en galning och det tog mig sedan flera dagar av en konstant, tunn svetthinna over hela kroppen innan jag vant mig. kallduschade fyra ganger per dag for att kyla ned mig men var lika svettig igenom pa nagra minuter. varme i colombia gar inte att jamfora med varme i typ australien; det har ar inget i-land med airconditioning over allt, inte ens pa rummen, och svetten gar liksom inte att fly undan nagonstans.

motte upp min kompis faye pa ett grymt hostel i en av de aldsta stadsdelarna och det blev ett valdigt kart aterseende. vi gick ut och at och satt uppe i den ljumma natten till fyra pa morgonen och drack drinkar och pratade om allt som hant sedan sist. dagen efter besokte vi bocagrande, en strand som ligger ganska centralt i staden och svalkade oss i det karibiska havet for forsta gangen.

dagen darpa akte vi tre timmar osterut till colombias fjarde storsta stad for att ga pa carnaval - se nastkommande stycke.

efter carnaval akte jag ensam tillbaka till cartagena igen och pa bussen lyssnade jag pa ett otroligt bra avsnitt av p3 dokumentar om en kvinnna som suttit i fangelse i tolv ar for att brott hon inte begatt och hur hon gatt vidare. det gav mig ny energi och nya perspektiv pa saker, nagot man ju alltid stravar efter. finns fortfarande att ladda ned som podcast pa sr, "diplomatdottern pa klong prem" hette det tror jag. tips.

val tillbaka i cartagena hangde jag runt i nagra dagar, tog kort, besokte nagra ruiner och festade. traffade tva kanadensare som var sa mycket gringos man kan bli. detta innebar bland annat bred, hogljudd, amerikansk dialekt, noll komma noll spanskakunskaper, douchiga truckerkepsar och dalig koll pa kulturen. inte min kopp te bland folk i vanliga fall, men dessa dudes var bland de skonaste jag traffat och jag skrattade konstant. bestamde mig for att folja med dem till playa grande, som jag tyvarr inte har ett enda kort fran. det ar en sjukt fin, milslang strand dar man bor over natten i hangmattor utomhus. det var klurigt att ta sig dit - resan involverade bland annat en galen halvtimmeslang motorcykelfard med en lokal tonaring som korde som en vilde langs de dammiga grusvagarna och jag nar jag kom fram sag jag exakt ut som bridget jones i haret i scenen hon har akt cabriolet. men vi hade tva harliga stranddagar och nattbadade under stjarnorna under en gigantisk, vit mane som lyste upp hela stallet vilket bade var vackert och praktiskt da det inte fanns nagon elektricitet.

nar jag kom tillbaka motte jag upp stephan, min hollandska resekompis som jag inte sett sedan ecuador. det blev annu ett kart aterseende, han blev en av mina basta kompisar pa den har resan. traffade aven hans amerikanska kompis nick som skulle hanga pa de sista tre veckorna av stephans resa och jag slog folje. vi hade tre galna festnatter i cartagena, konsumerade enormt mycket rom & cola och spenderade dagarna bakis pa stranden och laste bocker. hade valdigt kul! nar jag den sista dagen ocksa fick mina nya bankkort som pappa skickat kandes livet inte annat an komplett.

sammanfattning: cartagena har nog varit den roligaste tiden i colombia. traffade sjukt manga bra personer, skaffade en branna att doda for och upplevde en av de vackraste kolonialstaderna i sydamerika.

 

 

BARRANQUILLA

jag var alltsa i barranquilla emellan den forsta och andra gangen i cartagena. barranquilla ar vanligtvis en ointressant, skitig betongstad men blossar upp tusen ganger om fyra dagar om aret da sydamerikas andra storsta carnaval efter rio i brasilien ager rum dar - och det vill man ju saklart inte missa. jag och faye kom dit och motte upp hennes colombianska pojkvan och hans kompisar och sedan spenderade vi fyra dagar med dem och kollade pa hapnadsvackande paradader med de mest fantasifulla drakter och danser jag kunnat tanka mig. svennen i mig chockades svart flera ganger av alla rumpskak, latinorytmer och stereos med sa hog musik att de nastan sprangdes. larde mig nagra salsamoves som jag sedan flitigt ovade natterna igenom, drack aguardiente vilket ar en colombiansk spritsort framstalld av sockerror som alla har ar galna i, bodde hos en colombiansk kvinna inklamda allihopa i hennes lagenhet och jag pratade inte manga ord engelska alls under hela tiden. spanskan fick en ny kick i arslet vilket kandes valbehovligt.

sammanfattning: hade en oforglomlig kulturell upplevelse och fick battre koll pa landet och manniskorna som bor har genom att bara hanga med lokalbefolkning och prata deras sprak. och hade saklart grymt kul.

 



SANTA MARTA & PARQUE NACIONAL NATURAL TAYRONA

hit akte jag alltsa efter den andra omgangen i cartagena, efter carnaval. jag, stephan och nick uthardade en skakig minibuss i sex timmar och kom fram till santa marta pa kvallen. dar at vi middag och la oss tidigt.  det fanns inte sa mycket att se; santa marta anvands mest som en utgangspunkt till en av colombias mest kanda nationalparker i tayrona. vi tog lokaltransport till parkingangen pa morgonen, dar betalade vi motsvarande 110 kronor for att ga in och sedan vantade en omfattande poliskontroll. tre polisman oppnade alla vara vaskor, vek upp varje kladesplagg, kollade varenda fack och gomma i vaskorna i jakt pa droger, alkohol och annat olagligt. tur att man ar smartare an polisen da och smugglar in sin aguardiente i petflaskor sa det ser ut som vatten! BADASS. sedan vantade en tva timmars hike till nattens boende. det var grymt haftigt att ga genom djungeln och hora apor ovanfor huvudet, se odlor och iguanas i traden och massor av olika faglar. pa eftermiddagen solade vi och lagade mackor av maten vi haft med oss och tog en promenad langs stranden som var magisk, men tyvarr inte gick att bada i pa grund av starka strommar.

dagen darpa vaknade vi tidigt och borjade nasta dags hike, den har gangen mot cabo san juan som sags vara bland de finaste platserna i parken. vi spenderade nastan tva hela dagar och en natt dar; vi gick runt i djungeln och spanade pa djur, solade och laste pa stranden, flot runt i havet, tog kort, drack bars och bara hade det hur nice som helst. pa kvallen hangde vi lite med nagra argentinska tjejer jag traffat forut och at mat med dem. den natten sov vi i hangmattor uppe pa en liten kull och SATAN I GATAN vad kallt det var!!! angrar sa fruktansvart att vi lurades av den fina utsikten for det blaste utav bara helvetet och jag tror jag sov max en halvtimme den natten. trodde inte att en av mina kallaste nattert nagonsin skulle vara pa en karibisk strand men jo, sa blev det tydligen. morbultade var vi dagen efter i alla fall, och pa eftermiddagen valde vi att ta en bat tillbaka till civilisationen som var helt utom kontroll. den krangde runt bland de hoga vagorna som en liten barkbat och till och med jag som anda maste klassas som sjovan efter att ha seglat hela mitt liv var nastan radd att vi skulle kapsejsa ett ogonblick. men det gick bra och vi kom tillbaka till santa marta pa kvallen med livet i behall och i ett enormt behov av en dusch efter alla salta dopp. mitt har var sa nara dreads att jag var tvungen att anvanda en halv flaska balsam for att kunna borsta ut det.

pa hostelet traffade vi en tjej som heter bailey fran usa som bade jag och stephan hangt med tidigare i la paz, bolivia. bara ett sadant dar sjukt sammantraffande igen, men det var jattekul att se henne igen och hon bestamde sig i sista sekund for att hanga med oss morgonen darrpa till medellín. vi kom till flygplatsen i god tid nasta dag och satt utanfor byggnaden och pratade i solen for att doda lite tid. jag beromde baileys vaska; "tack!" sa hon, "men den ar sa sjukt tung, har verkligen allt viktigt i!". sedan satte hon ned den bredvid sina fotter. jag satt kanske trettio centimeter ifran, vand mot henne hela tiden vi pratade, och ANDA hande det som varje gang det intraffar kanns sa ofattbart omojligt: plotsligt var vaskan borta. vaskan med allt viktigt i. pass, dokument, kamera, ipad, planbok med bankkort och pengar, linser, resedagbok sedan ett halvar tillbaka, verkligen allt. efter en panikattack och grat overtygade vi henne om att det basta alternativet var att ga pa planet hon redan kopt en biljett for och ordna allt praktiskt i medellín, sa hon fick nytt boardingpass och ett tillfalligt papper fran polisen som pass och sedan gick vi ombord. har sagt det forr och sager det igen; vilka fruktansvarda, sjuka idioter det finns.

sammanfattning: tayrona var de finaste stranderna jag sett, fick helt otroliga naturupplevelser, traffade mer skont folk samtidigt som jag var glad att vara med mina gamla resebuddies igen. trakig avslutning med baileys vaska dock, jag kunde EXAKT satta mig in i hur hon kande och kokade lika mycket av ilska.

MEDELLÍN

nar jag forst kom till medllín hade jag tankt mig att kanske stanna kvar dar en manad eller sa for mer spanskaplugg. medellín var en av de staderna jag hemifran kollat upp som ett bra alternativ till mer lektioner och i borjan trodde jag verkligen att det var det jag ville - men insag efter att tag att magkanslan inte kandes helt ratt och da far man inte vara fast i en fix idé utan tanka om istallet. spenderade elva dagar i staden och hade en jatterolig tid, men kande nar jag akte darifran att det rackte. sa kan det bli!

medellín ar en enorm stad. nar vi kom fran flygplatsen in mot staden med buss tyckte jag det paminde lite om la paz; en dalgang med ett oandligt antal omraden som klattrade sig upp over kullarna. skillnaden var val att medellín gav ett bra intryck och lag i en vacker gron dal medan la paz bara var kaotiskt, dammigt och stinkade. vi checkade in pa ett hostel med en grymt fin bakgard med pool, volleybollplan och bar. vi bestallde in en ol och kande oss direkt som hemma. de nastkommande dagarna varvade vi med poolhang, citysightseeing och olika museum pa dagarna och utforskande av stadens fantastiska nattliv i form av salsaklubbar och barer fyllda av studententer pa kvallarna, ofta i en dimma av aguardiente. alskar det! det smakar som en blandning av sambuca och minttu typ. ska kopa med ett tetrapak hem (i colombia saljs de i vara mjolkforpackningar hehe) sa ni far smaka. festkvallarna visade sig i langden bli ganska dyra sa jag och bailey kompenserade det genom att borja handla och laga mat sjalv under en vecka och inte ata ute. vi sparade pengar nagot sa inni! och har bara atit morkt brod, sallader, frukt, yoghurt, tonfisk och agg den senaste tiden. min mage grater gladjetarar, kan jag tanka mig. varfor har jag inte gjort det tidigare?!

vi besokte ett museum en dag med tavlor och skulpturer av den colombianske konstnaren fernando botero och jag som visserligen uppskattar att ga pa museum i vanliga fall men aldrig liksom HELT fattat grejen med konst blev alldeles tagen. gick runt i tva timmar och tittade pa hans verk och alskade varenda ett. sa fascinerad over hans satt att tolka manniskor; manga av hans tavlor gav mig rysningar for att jag kande mig sa paverkad? lol, nu later jag som varsta konstkannaren men ni fattar. det var liksom en aha-upplevelse.

en dag tog vi en fem timmar lang walking tour runt om i staden. hade aldrig kunnat ana att det var skulle bli sa intressant som det var. ar fascinerad over staden i sig; hur den har gatt fran att vara en av platserna i varlden det begas mest mord varje vecka till att nyligen ha utsetts till varldens mest innovativa stad som kampar hart for att tvatta bort sitt kriminella kokainforflutna. sa sent som for fem ar sedan fanns inga turister i medellín och den dagen var vi en grupp pa femton personer fran olika delar av varlden. guiden var sa intressant att lyssna pa; han lyckades verkligen formedla den brinnande kanslan av upprattelse och nystart som paisas, som stadens invanare kallas, kraver efter decennier av blodigt inbordeskrig. definitivt en hojdpunkt.

igar sa jag tack och hej till medellín for att fortsatta resa vidare. stephan och nick har akt hem nu och bailey kommer jag mota upp senare pa den har resan men just nu ar jag sjalv igen. till skillnad fran sist kanns det helt okej faktiskt. ar val pa nagot satt.. mer stabil nu. lyckades till slut bestamma mig for vad mina kommande planer blir och det ar lugnande. men mer om det i ett annat inlagg!

sammanfattning: medellín blev inte vad jag trott, men hade nagra av mina basta utekvallar i sydamerika dar. blev aven djupt imponerad over staden i sig och vad dess invanare lyckats astadkomma pa bara femton ar.

MANIZALES

efter att jag tillbringat sex timmar pa en minibuss genom bergen - som var fin, men forpestades nagot over inte en utan de TVA bebisarna som skrek konstant och som dessurtom kraktes over hela bussen sa det stank nagot sa vansinnigt - kom jag fram till manizales dar jag ar nu. manizales ar en av de tre storsta staderna i zona cafetera, kaffezonen, som ar ett rikt distrikt i colombia och precis som namnet indikerar ar det kaffet som en den stora grejen har. idag tog jag en kaffetour dar vi fick besoka en kaffeplantage, vandra genom en och en halv meter hoga kaffeplantor i stekande sol, lara oss mer om odlingen och framstallningen av kaffe, rosta egna bonor och slutligen dricka en av de mest gudomliga kopparna espresso jag intagit i mitt liv. valdigt intressant dag! larde mig mycket nytt. visste ni till exempel att majoriteten av colombias kaffebonor exporteras till varldens storsta kaffedrickare - nordeuropeer? skandinavien, holland och tyskland raknas som de storsta exportlanderna efter amerikanska storkedjor som starbucks. tank pa det nar ni tar er morgonkopp inom den snara framtiden - jag har kanske rostat era bonor hehe.

det var en forhallandevis jattekort sammanfattning av min tid hittills i colombia. har haft det blandat jattebra och jattedaligt och har tankt valdigt mycket mer an vad jag brukar. ibland har en naggande god liten livskris smugit sig pa till och med. men medan jag vantar pa att den dar klarheten bara ska sla till som en blixt fran klar himmel ska jag ha en sa bra sista tid som mojligt har. en och en halv manad kvar nu, ofattbart! imorgon aker jag till huvudstaden bogotá och efter det.. ja, har kommer en liten ledtrad: