costa rica - för de rika

ännu en ny stämpel i passet efter den avgjort värsta gränskontrollen på den här resan hittills. i tron på att resan till puerto viejo i costa rica skulle vara en enkel båtresa bort och ta knappt tre timmar gick jag och bailey nöjt ut på fredagen och ba äh, vi kan ligga och sova i skuggan på båten morgonen efter, det blir soft. ah men alltså. ibland blir jag irriterad över hur naiv jag kan vara efter att ha rest runt latinamerika i ett halvår. det här borde varit ett typiskt fall av en fet varningssignal av den enkla anledningen att det helt enkelt låter för bra för att vara sant - obs obs, argumentet 'men det stod så på biljetten' - är helt ogiltigt. fem timmar senare; efter en galen båtresa, två proppfulla bussar, en ovanligt ineffektiv gränscheck med tre långa, förvirrande köer och en mardröm till promenad över en jätteskranglig bro i stekande 35 grader med 20 kilo baggage på oss kom vi mirakulöst fram - fruktansvärt lurade på pengar, bakfulla, genomsvettiga och uttorkade.

efter en 20 minuter iskall dusch hade våra kroppstemperaturer något sånär stabiliserats och vi gav oss ut på matjakt. vi insåg snart det absurda i att vi hade råd med exakt... INGENTING! prisläget skulle väl kunna jämföras med det dubbla av panama, tredubbla av peru och fyrdubbla av bolivia. svenska priser! efter två dagar i puerto viejo - en liten strandstad nästan enbart fylld av bräkiga amerikanska 19-åringar på spring break, sjaskiga gamla hippies och ständigt drogpåverkade rastafaris - kände vi imorse att näe, vamos.

jag har märkt att det har blivit en liten skillnad i attityd hos mig så här långt in i resan. inte alls för att jag tror att jag är bättre än andra, men till slut kan det bli ganska tröttsamt att gång på gång förklara för storögda människor som är på tvåveckorssemestrar som man träffar på hostel att ja, jag är borta i sju månader, ja jag reser själv, jag har varit där där och där, nej det är inte 'läskigt'?, ja jag kan säga mer än gracias på spanska, ja men okej låt mig höra din fem minuter långa utläggning om hur dumt det är att typ åka taxi utan att fråga om pris först och andra helt självklara saker. jag vet inte hur jag ska förklara riktigt utan att låta för cynisk och bitter; det är bara stor skillnad på långtidsresande och semesterfirare och nu mer än någonsin har jag så mycket lättare att umgås med folk som reser på samma sätt och lika länge som jag än typ tonåriga brudar från texas som är borta en vecka för att supa och  går ut och äter på de allra dyraste ställena för att maten är 'safe'.

invasionen av dessa sorters människor i kombination med att till exempel simpel liten en burk tonfisk kostade lite drygt fyra dollar fick oss att släpa oss upp tidigt den här morgonen för att ta oss från puerto viejo till huvudstaden san josé fyra timmar bort. i skrivande stund sitter jag på en buss och tittar ut över san josés förorter; slitet och inte vackert, och det slår mig hur otroligt amerikaniserat costa rica är med alla malls, snabbmatskedjor och många bilar. att den strida strömmen turister från usa är enormt viktig här märks tydligt. av vad jag hittills sett känns mycket tråkigt nog uppbyggt och artificiellt för turismens skull. jämfört med vad jag tidigare sett under resan är det här så annorlunda; tankarna går mer till florida än centralamerika.

vi ska försöka åka till en nationalpark på stilla havskusten imorgon, får se hur det går så här innan hektiska påsktider utan något bokat. efter det måste vi nog lämna landet innan vi blir ruinerade..

extremt trötta, bakis, svettiga och lurade.

dagens outfit - varje dag! :)))))