efter sex chockdyra dagar i costa rica ligger jag nu i en hängmatta och ser ut över stilla havet i san juan del sur, nicaragua.
de sista dagarna i costa rica tillbringade vi i quepos och besökte den fantastiska nationalparken manuel antonio och närliggande stränder där vi spanat på djurliv, gjort lite hiking och sett sjuka solnedgångar. efter nästan en vecka av tidiga morgnar, aktivitetsfyllda dagar och läggdags vid elva kände vi efter att vi ville vara någonstans där det händer lite mer över påskhelgen, så vi påbörjade vad som skulle visa sig bli den snurrigaste, längsta resedagen och åkte till den rekommenderade kuststaden jacó för att inom en halvtimme konstatera att den sög på alla möjliga sätt, så vi hämtade väskorna igen och försökte hitta en buss norrut. problemet var att det knappt fanns några bussar eftersom påsken är en väldigt big deal här och i princip allt slutar fungera normalt. till slut vägde vi mellan de enda två alternativen; lifta eller ta en taxi en och en halv timme. efter lite vettigt övervägande tog vi en taxi till puntarenas. även fast vi proffsprutade bör det priset aldrig nämnas igen i backpackersammanhang. när vi kom till puntarenas hann vi just precis med en buss till liberia tre timmar bort och väl i liberia lyckades vi komma på den sista bussen till gränsen. utmattade men glada av tanken att komma till nicaragua samma kväll småjoggade vi exalterat till gränskontrollen bara för att mötas av en fet 'cerrado'-skylt. stängt. toppen.
vi tillbringade natten i ett extremt skitigt litet motellrum och tog oss över gränsen morgonen därpå. allt flöt på bra ända tills vi insåg att bussproblemet även gällde nicaragua och att vi skulle bli tvungna att ta en taxi en timme till san juan. här börjar den mest intensiva prutningssessionen i mitt liv. ungefär åtta chaufförer omringade oss och började skrika i mun på varandra för att få oss att välja just dem. vi frågade om pris och de svarade något fullständigt vansinnigt överpris och vi lackade ur totalt, trötta på att alltid bli sedda som dumma, lättlurade gringas. diskussionen urartade snart i att vi skrek tillbaka på spanska hur idiotiskt det var av dem att gadda ihop sig och försöka försäkra oss om att priset de angav var riktigt trots att vi visste att det var tre gånger så mycket som lokalbefolkningen skulle betalat. folk omkring började nyfiket lyssna på de två rasande, spansktalande blondinerna och efter ett tag hade vi till och med en liten publik. efter ungefär en halvtimme av argumenterande tjat fick vi ner priset till 10 dollar som vi hade krävt från början - win. pengarna sinar nu och varje krona räknas men detta var definitivt mer av en principsak. fula som satan är de ibland, taxichaffisarna.
efter ett par solfyllda dagar har ska vi nog rora pa oss imorgon och ta oss till vulkanon isla ometepe som ligger i landets storsta sjo och sags ska vara fantastisk. pura vida!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar