nicaragua visade sig bli mitt absoluta favoritland i centralamerika! har haft så himla roligt och sett helt fantastiska, genuina platser den senaste tiden.
den gångna helgen har tillbringats i león, en vacker kolonialstad i norr, där jag druckit billiga nica libres gjorda med den lokala, grymma romsorten flor de cañas, gå på packade salsaklubbar, besökt en strand och sett den vackraste solnedgången och stjärnhimlen samt bestigit ännu en liten vulkan och sedan glidit ner för den med en bräda i det unika konceptet volcano boarding. träffade grymma människor på hostelet och har nästan träningsvärk i magen för att jag skrattat så mycket. men dagarna börjar dock tyvärr sina och igår kramade jag bailey hejdå; min kära reskompis den senaste månaden och en äkta definition av någon som lever 'young, wild & free'.
jag bestämde mig för att åka tillbaka till costa rica då jag flyger ut från san josé på torsdag och började således den långa resan från norra nicaragua till tamarindo i nordvästra costa rica med planen att få lite sista strandliv. elva timmar av olika shuttles, bussar och taxis kom jag fram i mörkret och kånkade halvt irriterat, halvt på helspänn runt på dammiga bakgator i brist på taxis i letandet efter hostelet jag blivit rekommenderad som visade sig ligga hopplöst avlägset.
när jag till slut kom fram slocknade jag snabbt i det ljuvligt, kallt luftkonditionerade rummet i den annars kvava natten.. och vaknar upp tidigt med jordens feberfrossa, täppta näsa och halsont. är det inte ironiskt? dagen efter jag lämnat konstant sällskap är tillfället jag skulle behöva det mest. alla i mitt dorm är surfare som spenderar hela dagarna på stranden så jag hade inget annat val än att bara ligga där för mig själv i mörkret. efter att ha legat så till tidig eftermiddag; av och an i olika feberhallucinogena drömmar, lyckades jag till slut förmå mig till att åtminstone gå genom den plågsamma hettan och solskenet till receptionen och köpa lite vatten innan jag kraschade i säng igen. hungern smög sig så småningom på då jag inte ätit något på hela dagen, så vid fyra tvingade jag dessutom mig själv att ta av det dubbla lagret bolivianska alpacatröjor jag byltat på mig i mitt frossiga tillstånd och långsamt, långsamt gå ut och köpa mat. nu är jag tillbaka i mörkret i rummet och tycker oerhört synd om mig själv. tänker tillbaka på mitt värsta sjukdygn hittills - den kraftiga matförgiftningen i puno i peru strax innan jul - och även fast det inte riktigt är så illa nu kan jag inte låta bli att återigen längta hem till min säng och människor som tar hand om en. att vara sjuk helt ensam i ett annat land är inget annat än skit.
tamarindo - eller som öknamnet lyder; tamagringo - tilltalar mig förresten inte det minsta. bara på vägen till att mataffären kunde jag inte låta bli att äcklas över vad turismen gjort med detta lilla samhälle som för trettio år sedan inte hade mer än runt hundra invånare; men som efter inspelningen av en amerikansk surffilm som jag glömt namnet på exploderade i popularitet. jag passerade mängder av all inclusive-hotell, otaliga, svindyra turistrestauranger med enbart amerikanska och europeiska menyer, kommersiella affärer fulla med fina souvenirer men som instinktivt fick mig att undra hur mycket den som faktiskt tillverkat sakerna får av förtjänsten - garanterat inte ens en bråkdel av vad den feta, amerikanska expat-tanten bakom disken tjänar i alla fall. och herregud, amerikanerna! de är liksom i resten av costa rica kraftigt överrepresenterade här och jag har verkligen totalt lessnat ur på hur bräkiga, ovärldsvana, högljudda och krävande de är som turister. costaricanerna måste tycka att de är världens mardröm.
jag kan heller inte för mitt liv inte förstå hur man kan spendera en förmögenhet på en vecka här bara på utlandsägda lyxhotell och internationella snabbmatskedjor och nöja sig med det som många här verkar göra. eller jo, självklart - det är enkelt. men hur man inte ens kan reflektera över vad detta innebär för stackars tamarindos utveckling begriper jag verkligen inte. vart är stödet till lokalbefolkningen, som tvingas längre och längre ut från stadskärnan eftersom de inte har råd att bo där längre på grund av de höga priserna? vad händer med den lokala kulturen när costaricanska restauranger måste slå igen till förmån för subway och burger king? vad händer med natur och djurliv när denna byggboom av semesterkomplex för utlänningar sker och hårt trafikerade vägar anläggs i en onormalt rasande fart?
jag inser ju att det är så marknaden ser ut och att det är en extremt tydlig produkt av utbud och efterfrågan. däremot tycker jag inte det på långa vägar är ett hållbart argument när man vet hur mycket det fuckar upp samhället ifråga. det är inte moraliskt försvarbart att resa på det sättet! jag önskar verkligen att fler kunde förstå detta medan de sitter där med sina cheeseburgare och obekvämt avfärdar den hungriga tiggare som inte längre har råd att köpa mat i sin egen stad.
till sist: för några månader sedan läste jag en lysande reportagebok i ämnet som hette 'välkommen till paradiset - reportage om turistindustrin' av jennie dielemans. läs den och få en garanterad tankeställare inför nästa semester.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar