jag har lärt mig så overkligt mycket på den här resan och en av de sakerna är att bo på på hostel. efter att i över ett halvår konstant ha haft dessa fascinerande platserna som hem har jag tänkt mycket på hur de kan förklaras för oinvigda och på livsstilen omkring dem.
- att vänja sig vid att alltid bo i rum fullt med främlingar var steg ett. jag tror det minsta dormet jag har bott i var för tre personer och det största för över trettio, varav genomsnittet nog måste ligga på mellan sex och tio sängar. i början var det ovant; ibland till och med lite obekvämt, att leva så tätt inpå helt okända människor utan att någonsin liksom kunna dra sig undan utan att det fanns andra där. jag är en person som kan störa mig något enormt på det. men avsaknaden av sitt eget space är något man måste acceptera när man bor så här och det får man liksom försöka hitta någon annan stans.
- jag lärde mig ganska fort att sova i omständigheter som är tvärtemot optimala. generellt brukar sömnkvaliteten försämras ju fler personer som bor i rummet av den enkla anledningen att alla har olika dygnsrytmer - naturligtvis är större rum alltid billigare än små. folk som kommer inslamrande tidigt på morgonen, aspackade och högt och glatt pratandes, folk som tänder och släcker lyset, stänger och öppnar dörrar och skåp, folk som snarkar öronbedövande, folk som ska med en tidig transport och tycker det är en okej grej att packa klockan 05.30 och prassla med alla sina tolv plastpåsar, tre olika väckarklockor som ringer olika tider och det eviga upp- och nedklättrandet för våningssängar. numera kan jag förhållandevist lätt sova i de mest slamriga av miljöer men de första månaderna somnade jag oftare med ipoden i än utan. genom att jag exakt vet hur mycket andra människor låter när man försöker sova har jag dessutom lärt mig ytterligare en dimension av respekt.
- man skulle kunna tro att folk som reser på det här sättet förstår varandra hyfsat bra ur många aspekter; särskilt när det gäller värde på de få sakerna man valt att ta med. därför gör det mig extra förbannad när backpackers stjäl från andra backpackers. det är så förbluffande, tycker jag. efter att själv ha fått åtskilliga ägodelar snodda från ett hostel - varav det värsta nog måste varit en ny telefon jag lämnat halvdold i min säng medan jag var i duschen i tio minuter - litar jag inte längre på någon alls. det eviga oron och misstanken om att någon ska ta ens grejer blir i längden otroligt tröttsam. noggrannt inlåsande av prylar går på rutin och är a och o för att livet ska flyta på smidigt. jag tror nog att det är den delen jag kommer sakna allra minst från att bo såhär.
- en av de allra finaste sakerna med hostel är den ofta genomgående, sociala atmosfären. man hälsar alltid på folk, önskar buen provecho när någon satt sig ned med en rykande tallrik mat, utbyter tips och råd om saker som bör ses eller undvikas, hör om någon vill hänga med på en aktivitet som erbjuds eller helt enkelt bara går fram till någon som ser skön ut och frågar vad som händer. det intressanta är att de sociala strukturer jag vuxit upp med inte riktigt tillåter denna slags nyfikna spontanitet - men jag absolut älskar det. jag tror att hostel för alltid har fått mig att ifrågasätta den reserverade tystnad som svenskar ofta intar vid mötet av främlingar som det inte faller sig så naturligt att börja prata med eller främlingar man inte redan avsett att bli bekant med. jag kommer eventuellt bli den där dryga personen som alla trötta människor på tåg och bussar hatar; den som ve och fasa envisas med att sätta sig bredvid en och börja småprata. tror helt enkelt jag varit borta från svenniga fasoner så länge att jag glömt hur jag förväntas bete mig. synd!
- jag har definitivt lärt mig den hårda vägen att hostel som har tab-system där man betalar hela sin totala nota när man checkar ut är härligt, härligt men farligt, farligt; särskilt partyhostels med en schysst bar och eget matställe med massa västerländsk mat man saknar - lex wild rover hostel la paz. obs: varning för mindre hjärtattack vid betalningsdags.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar