här om dagen gjorde jag det mest fysiskt ansträngande aktiviteten jag hittills utsatt mig för på den här resan; jag besteg volcano maderas, 1390 m! är glad och enormt chockad över att jag klarade det, för om det var någonting jag fick bevisat för mig var det hur extremt usel kondition man är i efter ett halvår utan träning. verkligen katastrofalt jobbigt var det, avskyr att vara i så här dålig form.
klockan åtta på morgonen kom en guide och hämtade upp mig, bailey och två tjejer till. sedan gjorde vi helt enkelt hela grejen i ett svep; gick till vulkanen, besteg den, gick ner och tillbaka till hostelet. det hela tog nästan nio timmar, trots att den effektiva sträckan inte var längre än två mil. terrängen var dock en mardröm - tät, djunglig cloudforest, stigar med djup lera och hala, ojämna stenar - och bitvis så svår att man inte ens var anfådd eftersom det tog sådan tid att klättra över alla hinder. det var oerhört fuktigt och få gånger i mitt liv svettats så mycket. alla kläder var absolut genomblöta och i slutet så smutsiga att det såg ut som vi rullat ned för vulkanen.
vägen upp var otroligt tuff, men också en fascinerande inblick i nicarguansk landsbyggd. småkillar som inte kunnat vara äldre än tio år vallade kor som proffscowboys längs landsvägarna. vi såg flera sorters apor, papegojor, ödlor och otaliga flockar vildhästar som dundrade förbi. vi gick genom mango-, lime- och bananodlingar samt mötte bondfamiljer vars trädgårdar vi var tvungna att korsa som storögt stirrade på oss medan de gjorde sina hushållssysslor. guiden visade också fornlämningar och inristningar från nahual-indianerna som bodde här för 2000 år sedan.
när vi hade gått fem timmar i konstant, brant uppförsbacke nådde vi äntligen toppen... som sög! molnen låg täta och låga den dagen och utsikten var inget annat än en vit dimma. vi gick ned i vad som skulle vara kratern, vilket visade sig bestå av branta kanter av lerig djungel och en lagun nästan helt dold i dimman. vulkanen hade inte varit aktiv på många år och som jag förstod det hade den helt enkelt växt igen på grund av de yttre omständigheterna. det var i alla fall en fascinerande syn som tagen ur valfri saga och det var svårt att tro att vi stod i en krater.
lite besviken på att inte fått några bra bilder från toppen av en vulkan när jag väl gjort mig besväret att klättra upp för en, började den nästan fyra timmar långa nedstigningen som inte var lika jobbig men visade sig vara enormt svår på grund av alla leriga, hala stenar. halkade minst tre gånger och slog i rumpan och mina kläder och hela jag för den delen var vid det här laget i så smutsigt skick att det nästan var komiskt.
när vi till slut kom tillbaka drack jag en litet resorb trots att jag redan druckit tre liter vatten samma dag; kände mig märkligt nog fortfarande uttorkad. vi duschade, åt middag och gick och la oss det rekordtidiga klockslaget 21.00, totalt utslagna.
är nu i granada; en vacker kolonialstad med fin arkitektur och påminner väldigt mycket om sucre i bolivia. efter dagarna på ön var det nice att komma till en civiliserad plats med en riktig dusch och ett rum med riktiga väggar, utan skorpioner och spindlar som kryper runt på myggnätet ovanför. är trots det jätteglad att jag kom till isla ometepe; det öppnade mina ögon inte bara för den fascinerande livsstilen där med stolta, hårt arbetande människor utan även faktumet att jag själv är kapabel till så mycket mer än jag tror ibland.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar