det märks att jag kommit till en ny kontinent. panama känns påtagligt annorlunda från colombia och resten av sydamerika fast på ett svårdefinierat sätt; människorna, gatulivet, dofterna, luften, musiken och dialekten ändrades plötsligt en aning efter en 1,5 timmes flygresa nordväst.
och värmen! jesus, höll på att smälla av när jag kånkade runt på flygplatsen i letandet efter rätt colectivo (typ minibuss) till staden i den 35 gradiga hettan. den där konstanta, mysiga lilla svetthinnan är tyvärr tillbaka igen.
när jag till slut kom fram till hostelet hann jag just precis dumpa av min väska på rummet innan några killar frågade om jag ville hänga på dem och kolla in panamakanalen. det är just den typen av social spontanitet som gör att jag verkligen älskar hostel; aldrig annars är det så enkelt och okomplicerat att vara kompis med någon efter fem minuter. så jag hakade såklart på! vi tog en lokal buss ungefär en halvtimme bort vilket än en gång påminde mig om att jag befinner mig i centralamerika. här är alla de billigaste bussarna - långdistans som kortdistans - gamla amerikanska gula skolbussar. de är ett otroligt fascinerande fenomen. vissa av dem ser ut att ha stannat i tiden och har skyltar på väggarna där det står saker som 'rules for pupils' medan andra har blivit pimpade till oigenkännlighet med speglar, neonfärgade fjäderboas i taket, målade dekorationer och affischer med avklädda tjejer. det gemensamma namnet för dessa är chicken buses. detta är av den enkla anledningen att det är tillåtet att ta med sig vad som på bussarna - även levande kycklingar. detta blir ju som ni säkert förstår ytterst kaotiskt. de fylls upp till en punkt då det absolut inte finns en kvadratcentimeter kvar att stå eller sitta på och sedan börjar den skumpigaste, svettigaste resan man kan föreställa sig med x antal stötar i huvudet i det låga taket och desperata, meningslösa försök till att öppna de löjligt små fönstrena; allt ackompanjerat av de senaste latinohitsen på öronbedövande volym. inget för veklingar alltså, men det är det absolut billigaste sättet att ta sig runt - den där halvtimmen kostade 0,25 usd - så chicken buses kommer jag garanterat se mer av de kommande veckorna.
igår lånade jag och några till cyklar från hostelet och svängde först förbi den hektiska fiskmarknaden och åt ceviche till lunch. den var inte riktigt i samma klass som peruansk ceviche men absolut godkänd. sedan åkte vi från de gamla, nedgångna, havanna-liknanade kvarteren där vi bor längs vattnet hela vägen till den nya sidan av staden med gigantiska skyskrapor av hotellkomplex, kontor och bostäder. för att använda ett extremt uttjatat begrepp har den här staden verkligen enorma kontraster och de klasskillnaderna som finns är många och tydliga. oräkneliga tiggare och gatubarn längs vägarna blir omkörda av karavaner av blänkande lyxbilar körda av det välklädda, plastikopererade toppskiktet.
har försökt fortsätta med rutinen att laga egen mat istället för att äta ute för att spara pengar, det går hyfsat. gör mest olika typer av sallader med tonfisk, en hel del nudlar med ägg och om jag är riktigt ambitiös någon form av pasta. tråkigt nog är inte avocados någon stor hit här. på nästan alla platser jag varit på hittills har de kostat några kronor styck och funnits överallt medan det verkar vara bananer som är den stora och billiga grejen här. faktum är att jag kanske borde leva på bananer ett tag; jag har gått upp i vikt något alldeles vansinnigt under den här resan. är oroväckande nära den kritiska punkten då jag nätt och jämnt kan stänga shortsen som var för stora när jag åkte. när jag kommer hem är det jag som kickar mig själv i arslet genom att signa upp mig för halvmaran i september och börjar träna omedelbart.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar