svett, återförening och mörkt bröd

några dagar i montañita räckte verkligen. efter tre nätter utan i princip någon sömn och bara en massa regn bestämde vi oss för att dra vidare. stephan hade ett flyg från guayaquil att passa och jag hade ingen aning om vad nästa ställe skulle bli så jag hakade på för att ta mig vidare därifrån. guayaquil är ecuadors största stad men var inte någon favorit; en smutsig hamnstad som kändes påtagligt osäker när solen gått ner och det var dessutom fullt med råttor och kackerlackor på gatorna eftersom stadens sopsystem verkar fungera på så sätt att alla bara slänger ut sina soppåsar genom dörren - klart. har noll bilder därifrån eftersom det inte riktigt fanns något särskilt att göra förutom att hitta ställen med bra ac för SATAN vad varmt det var! bortsett från i anderna kommer det ju längre norrut jag åker bli varmare och varmare.

medan jag svettades under rummets fjuttiga fläkt och gjorde min research kring vart sjutton jag skulle åka därnäst ringde kate upp och sa att hon ändrat plan och var i ecuador! så himla kul! så vi bestämde oss för att ses i baños; ett populärt stopp i norr ett par timmar från huvudstaden quito. så jag vinkade hejdå till stephan igår morse och påbörjade sedan den värsta bussresan på länge. jag har nog klagat både en och två gånger på usla bussresor men vad jag inte upplevt förrän nu är stekheta, svettstinkande, kvava sådana utan luftkonditionering. vidrigt! jag satt vid ett fönster vilket gjorde att ett dilemma uppstod: antingen kunde jag ha fönstret öppet men bli totalt sönderblåst och få ont i örat igen eller ha fönstret mer stängt och svettas ihjäl. sätet gick inte att luta bak och hade inte sovit så bra natten innan pga kokade av värme, så även fast jag var dödstrött kunde jag inte sova en blund. åtta evighetslånga timmar senare kom jag fram till baños och förundrades över hur landskapet och temperaturen kunde ha ändrats så radikalt på bara 30 mil. ja, ni såg tyvärr rätt - 30 mil tar ofta åtta timmar med buss i sydamerika. i alla fall, från att ha kommit från havsnivå kände jag av altituden lite, jag var tvungen att ta på mig mer kläder och njöt av den svala, klara luften medan jag fann mig själv blicka ut över andernas höga berg ännu en gång. helt vansinnigt vilket monster till bergskedja. ända sedan södra argentina dessa berg följt mig; dammiga, snöklädda, klippiga, fuktiga av skog i djungeln och här som plats för högt belägna gröna åkrar och fält. fascinerande.

så jag kom hit tidigt igår kväll och mötte upp kate igen för femtioelfte gången på den här resan. vi gick till en engelsk pub och åt mat och drack lokalt producerat öl och sedan somnade jag före midnatt för första gången på flera veckor. så himla skönt att få en bra natts sömn, det händer inte allt för ofta! idag ska vi besöka varma källor vilket är vad denna stad är uppkallad efter. kuriosa: baños betyder bad men är även ordet som används när man ska gå på toa så jag befinner mig i en stad som praktiskt taget heter "toaletter".

idag till lunch åt vi OTROLIGA smörgåsar, det godaste brödet jag ätit i sydamerika! har liksom inte stött på mörkt bröd sedan typ.. chile?! tan rico!

hej kate!

ecuador!

efter att jag och stephan lämnat kate i ett nästan tårfyllt farväl i mancora var det ännu en gång dags att sätta på sig bekväma kläder, ladda ipoden, köpa snacks och göra sig redo för en 13 timmar lång resa med nattbuss över gränsen. så nu är vi i ecuador!

det är så otroligt annorlunda här jämfört med peru, för att inte tala om bolivia. ecuador är enormt välutvecklat och förvånansvärt amerikaniserat; valutan är USD, vägarna är perfekt asfalterade, infrastrukturen är en miljon gånger bättre och restauranger förväntar sig för första gången på den här resan feta dricks. vi kom till den största staden guyaquil tidigt igår morse och bytte därefter direkt till en buss mot montanita; en plats jag tidigare gjort mängder med research kring för en eventuell fortsättning på spanskastudierna, men tänkte direkt om för herre vad besviken jag blev när bussen rullade in i det här totalt sönderturistade lilla strandstad. det är förvisso högsäsong men mängden ecuadorianska och colombianska semesterfirare här chockade mig verkligen. stället är absolut packat, priserna har brutalt skjutit i höjden och skulle nästan vilja överlämna epitetet "staden som aldrig sover" till detta evigt festande semesterkaos till samhälle.

eftersom jag ätit antibiotika och haft en hundraprocentig rehab från allt vad alkohol heter sedan förra helgens öronflammationshelvete har jag varit en ofrivillig publik till de galna gatufesterna som hålls här i princip varje kväll. ett tjugotal cocktailvagnar huserar på huvudgatan om nätterna - alla med sin egen öronbedövande partymusik. jag tror inte jag någonsin påträffat ett bättre tillfälle att använda ordet kakafoni som det tinnitusframbringande ljud som uppstår här varje kväll. jag inser jag ju att jag låter som typ sextio år gammal med detta klagande och att jag förmodligen skulle tycka detta galna gatuparty var skitkul om jag skulle medverka istället för att typ kolla på när andra har en loco natt, men när man dödstrött försöker somna till ljudet av oräkneliga källor till baspumpande latinomusik - på ett hostel som desssutom praktiskt taget är utomhus utan väggar på stranden under ett sketet myggnät - nä, då är livet inte så jättesweet helt enkelt.

stranden är dock GRYM. har tagit långa, nästan meditativa promenader längs havet och bara njutit av den svalkande vinden i håret och den salta lukten från havet. får se hur länge jag blir kvar här; festkaoset är utan tvekan irriterande men vill samtidigt inte lämna havet riktigt än.

det där med livet

i mitt liv här existerar inte tid på samma sätt som den gjort förut. aldrig har tid varit en sådan ickefråga i min vardag som nu. när någon frågar mig vilken veckodag det är kan jag sällan svara på mindre än tio sekunder. den vetskapen är totalt oviktig. helg eller vardag betyder ingenting längre. människor, platser, upplevelser, perspektiv och varma solstrålar i ansiktet betyder något men tid är något jag sällan reflekterar över av den enkla anledningen att jag inte behöver. mina dagar flyter nästan omärkligt ihop och förbi; jag ser solnedgångar och soluppgångar på olika fantastiska platser och där emellan finns bara en kravlös tillvaro av total frihet.

just nu finns det bara en fast tidpunkt i min värld och det är datumet jag måste sätta mig på ett plan tillbaka igen. det slog mig igår att jag vid den här tidpunkten om tre månader kommer jag vara i sverige igen. hemma.  även om det är långt till dess kan jag inte helt tränga undan den smygande obehagskänslan i magen som denna vetskap bidrar till.

jag kan inte exakt definiera känslan men det är något med det här sättet att leva som jag finner så oerhört tilldragande. beroendeframkallande. inte bara det uppenbara nöjet med att resa; det är något särskilt med att vara på egen hand under en tid så lång att tid inte spelar någon roll som har ändrat mig i grunden. jag har under den här resan känt en sådan total makt över mina egna beslut, min tillvaro och mig själv. det har tagit min självständighet och mitt självförtroende till helt nya nivåer. jag har nog aldrig tidigare tänk och känt så mycket om så mycket som jag gjort de senaste månaderna och jag känner helt enkelt hur jag varje dag utvecklas lite mer som vuxen människa.

jag har träffat så oändligt många fantastiska människor i olika åldrar och av olika nationaliteter som sugits in i den här resande livsstilen långt hemifrån och det är dessa människor jag oftast lär känna och identifierar mig med. genuina, nyfikna människor som varit borta i dagar, månader och år för att bara leva mer på riktigt. det är helt sanslöst vilken samhörighet jag känner med många av dem. de fascinerar, underhåller och inspirerar mig; deras historier och åsikter vittnar om hur mycket de fått ta del av, både på gott och ont. för mig är det på många sätt den äkta formen av intelligens, den jag har mest respekt för. dessa människor förstår hur saker förhåller sig på riktigt. de har sett med egna ögon och har ofta imponerande perspektiv på världen. medan jag lyssnar på deras berättelser kommer jag alltid på mig själv med att känna hur det rycker kraftigt i resenerven. jag. vill. också.

för min egen nyfikenhet har inte stillats genom den resan – tvärtom. den är numera stark likt en osynlig, magnetisk kraft. inspirerad av otroliga människor jag mött längs vägen och fantastiska plaster jag besökt kombinerat med den enorma tillfredsställelse jag upplever av den personliga utveckling denna resa inneburit för mig har jag insett att det är det här jag vill och kommer göra för ett tag. hur länge till vet jag inte än. så länge jag känner att det här ger mig så här mycket kommer jag fortsätta resa. tid att vara vuxen på det traditionella, förväntade sättet kommer alltid finnas. just nu vill jag bara spendera mina dagar utan att veta om det är tisdag eller söndag för ett tag framöver. 

exakt så här orange var solnedgången för några kvällar sedan. 

sjukhus

har ju som ni kanske läst haft min fair share av otur under den här resan så det enda som fattades var väl egentligen ett sjukhusbesök vilket jag nu tyvärr också kan checka av.

jag har varit lite smått förkyld i några dagar men vaknade upp i morse och kände mig avsevärt sämre än tidigare. värkande huvud, tjock i halsen och totalt täppt i näsan. jag sov några timmar extra och hoppades på att känna mig lite bättre efter det men var tvärtom tusen gånger sämre när jag vaknade igen. mitt högra öra hade börjat göra rejält ont; som ett tryck som blockerade hela örat och sidan av halsen. det kan ju vara normalt att ha ont i öronen när man är förkyld men efter att jag legat helt utslagen i fem timmar och grinat av smärta och dessutom helt tappat hörseln på höger sida fick jag be mina kompisar att följa med mig till den lilla lokala läkarmottagningen i huanchaco för att kolla upp läget. det visade sig vara ett väldigt tomt och skumt ställe; ingen personal syntes till men vi satte oss ned för att vänta.

medan vi satt där försämrades mitt tillstånd radikalt. plötsligt tappade jag känseln i händer, fötter och i tungan, jag blev oförklarligt yr och jag har nog aldrig i mitt liv känt en starkare smärta än vad jag i det ögonblicket kände i mitt öra. det var absolut vidrigt, det kändes som hela mitt huvud skulle explodera när som helst och jag satt bokstavligen och skrek av värk. jag frågade en kvinna som satt bakom oss i väntrummet var i hela friden all personal var och hon svarade att de höll på att förlösa ett barn så att det nog skulle ta ett tag. ah men GREAT. vad har man att komma med i smärtväg i jämförelse med en förlossning liksom?

i mitt desperata och aningen panikartade skick var detta en katastrof av gigantiska mått; jag hade så ont att jag inte visste var jag skulle göra av mig själv och bröt därför ihop helt av tanken på att behöva sitta där och uthärda helvetet på obestämd tid. som tur var har jag grymma kompisar som tog mig under armen och ledde vingliga mig tillbaka till hostelet där vi hämtade upp pass, försäkringspapper och pengar och sedan följde ägaren till hostelet med oss i taxin till ett sjukhus i den närmaste stora staden trujillo. det var väldigt schysst av honom och dessutom nödvändigt eftersom jag i det läget inte var kapabel till att föra någon som helst konversation på spanska över huvud taget. när jag stapplade in på akutmottagningen blev vi direkt visade till en läkare och den totala väntetiden översteg inte ens fem minuter?! det var väldigt förvånande eftersom allt i peru alltid tar tusen gånger längre tid än man tror men de lyckas alltså väldigt bra med att styra fungerande akutmottagningar.

det konstaterades snabbt att jag hade en kraftig öroninflammation kombinerat med en halsinfektion och som pricken över i:et nästan 39 graders feber. jag fick något medel i örat, några tabletter och två plågsamt feta antibiotikasprutor, sedan låg jag kvar ett tag och andades och kände hur smärtan mirakulöst började luckras upp och hur min hörsel återvände. gradvis kände jag mig bättre och bättre, trots den höga febern, och efter att ha köpt en hel påse full med diverse rekommenderade piller åkte vi tillbaka till huanchaco igen.

nu, tre timmar efter sjukhuset är jag fortfarande febrig men känner nästan inte av örat alls sen de starka sprutorna. jag måste äta antibiotika i fem dagar framåt men efter det kommer allt förhoppningsvis vara bra igen. hemsk dag alltså! men som sagt, tur att jag har så fina människor omkring mig. det gör allt.

beachbum

befinner mig just nu i norra peru i huanchaco, en underbar liten strandstad längs kusten som just nu är ganska full - men inte för full - av peruanska semesterfirare eftersom att det är sommarledighet här nu. gillar verkligen det här stället! kanske framför allt på grund av att den inte är översvämmad av gringos utan det känns som en liten genuin semesterort för lokalbefolkningen. vi bor på ett litet märkligt hostel precis på stranden som visserligen är ett av de absolut skitigaste ställena jag bott på; vi snackar kackerlackor i badkaret, tjocka lager av smuts på golven, spindelväv i taken och droppande, trasiga toaletter - men jag älskar det ändå! har blivit så sjukt härdad mot äckliga boenden de senaste månaderna att det numera känns lite som en standard. om man bortser från att det på renlighetsskalan ligger på typ 1 är det grymt härlig atmosfär här. de flesta surfar och hänger på stranden om dagarna, sedan tar vi en kall öl och sätter oss på piren och chillar för att se de mest spektakulära av solnedgångar och efter det hjälps alla åt att fixa käk i köket som vi äter längs ett långbord till reggaemusik. så himla härligt liv, allt är så otroligt laidback och avslappnande.

förutom att slappa och läsa en massa böcker har jag för första gången provat att surfa! det var så grymt kul men skitsvårt. jag tog en tvåtimmarslektion med en instruktör som gick igenom grunderna och förklarade tekniken, sedan var det bara att ge sig ut bland vågorna och köra. satan vad mycket kallsupar jag fick i början! ramlade hela tiden och eftersom vågorna här är ganska stora var det extremt klurigt att lista ut hur man ska gå tillväga för att inte bli nedspolad under ytan hela tiden. men efter en stund fick jag lite mer kläm på det och lyckades faktiskt stå upp och surfa flera gånger! fin känsla att bara glida fram över vågorna. jag vill fortsätta lära mig mer men tror jag ska vänta till nästa ställe för lite mindre och mer nybörjarvänliga vågor.

är för övrigt HELT beroende av ceviche; rå, limemarinerad fisk med lök och kryddor. det är illa nu. är tvungen att äta det minst en gång om dagen. det är förresten det enda jag äter; har när jag tänker efter omega3-bombat mig mig fisk och skaldjur fyra dagar i sträck nu.

efter att ha tröttnat lite på alla mediokra deckare från book exchanges gick jag till limas största bokaffär och köpte på mig lite nytt. läser så otroligt mycket här, hela tiden. den här började jag på igår, älskar murakami!

solen!

efter två månader uppe på hög altitud med kyliga nätter och konstant andfåddhet har det varit en väldigt skön vecka på havsnivå full av soliga dagar och ljumma nätter. pisco visade sig vara en väldigt skum plats. staden i sig var inte så mycket att se - bokstavligen inte - eftersom att 80% av staden förstördes i en enorm jordbävning 2007 och sedan dess har återuppbyggnadsarbetet gått väldigt långsamt. vi bokade in oss på ett litet hotell med en underbar pool och spenderade två dagar med att bara ligga i solen och lata oss med böcker. den tredje dagen gjorde vi en båttur ut till några öar där det var helt sinnessjukt mycket fåglar; jag har seriöst aldrig sett så många fåglar på en och samma plats. det var därför omöjligt att gå iland där men det var väldigt häftigt att se. vi såg också små humboldt-pingviner, sjölejon och flamingos. efter det besökte vi en nationalpark som bestod av en enorm öken med dramatiska vertikala stup rätt ned i havet och sedan en strand. dagen var alltså fullspäckad med fototillfällen av diverse grymma saker men vad gör jag? glömmer minneskortet till kameran. orkar inte.

är nu i lima sedan några dagar tillbaka och har förtjust konstaterat hur vädret blir bättre och bättre ju längre norrut jag kommer. lima är gigantiskt! 8 miljoner människor bor i denna vackert belägna kuststad. jag har lite samma känsla för lima som med santiago; många jag träffat på vägen har tyckt att det är skitigt, kaotiskt och inte värt att stanna i men jag gillar grejen med att det är en vanlig storstad utan så mycket turister. stranden vi besökte en dag var sådär; fullproppad och ganska skräpig men att svalka sig i havet i värmen var oslagbart. peruaner på stränder var dock ett roligt fenomen; få kunde simma ordentligt så de flesta bara sprattlade runt i vattnet och stänkte ned exakt allt och alla, vi var de enda blonda personerna där så alla stirrade som galningar och försäljare vägrade lämna en ifred när försökte sälja allt från hink&spad-kit till tatueringar till ceviche. ceviche förresten! en gudagåva. har den senaste veckan ätit så himla mycket nice fisk och skaldjur, lima har enormt många bra restauranger, speciellt i miraflores där vi bott och nattlivet har varit helt fantastiskt bra. igår kväll var vi ett stort gäng på en rockklubb som spelade grym musik. kvällen var skitkul ända tills jag råkade faceplanta när jag skulle gå ned för en trappa för att golvet var så vansinnigt halkigt och alla mina kompisar nästan låg ner och vek sig av skratt. hade till råga på allt just köpt en öl som jag tappade ut över hela mitt hår så jag gick runt med en ofrivillig, ölstinkande wetlook-frisyr resten av kvällen. inte så jättecharmigt, nej.

ikväll drar vi dock vidare igen! har rest ett tag nu med kate och en holländsk kille eftersom vi alla ska åt samma håll och om några timmar hoppar vi på en nattbuss till trujillo i norra peru för lite vettig, historisk sightseeing och sedan vidare till en strand som sägs vara hur fin som helst. livet är gött!

machu picchu

ja hej hej och god fortsättning, mina fans! ursäkta för lite dålig uppdatering på senaste.

julen avrundades abrupt med machu picchu-turen som startade klockan sju på morgonen dagen efter annandagen. så här i efterhand kan jag inte riktigt säga att jag tyckte de 220 USD jag betalade för de tre dagarna var värt det eftersom regnsäsongen här verkligen är jätteblöt. det hade varit betydligt mycket trevligare att besöka machu picchu och göra aktiviteterna om det inte hade öst ned hela tiden.

vi gjorde downhill mountainbiking ner för ett enormt berg där det var svinkallt och spöregn på toppen och soligt och nästan tropiskt när vi kommit ned och ziplining nästan en kilometer från ett berg till ett annat tvärs över en enorm flod. tycker nog att zipliningen var en höjdpunkt och roligare än den jag gjorde i argentina. en kul grej som hände var att jag den första kvällen blev utnämnd till tolk! en av de koreanska killarna i min grupp hade ramlat under cyklingen och totalt slagit upp hela ansiktet; han var fruktansvärt svullen runt ögat och hans kinder var läskigt uppskrapade. när vi kom fram till byn vi skulle sova i över natten uppstod dilemmat när de skulle gå till den lokala läkaren som inte pratade engelska; koreanerna pratade bra engelska men inte ett ord spanska, james pratade ju naturligtvis utmärkt engelska men inte tillräckligt bra spanska och spanjoren i gruppen skulle ju förstått allt vad läkaren sa men skulle inte kunnat förklara på engelska för koreanerna. så tadaa! där var jag, inte något av språken var mitt modersmål men jag var den enda på hela stället som kunde prata båda språken tillräckligt bra för att översätta. så jag lyckades på någon vänster vässa hjärnan och förstå och översätta medicinska termer från spanska till engelska. det kändes ganska coolt!

för att ta oss till den lilla turistorten aguas calientes där alla bor en natt för att besöka machu picchu vandrade vi genom djungeln och sedan längs tågspåren istället för att ta det väldigt dyra turisttåget dit. det var definitivt en riktigt cool hikingupplevelse även fast det var fuktigt as hell och guiden höll en vansinnig takt. aguas calientes måste nog kvala in bland de märkligaste platserna jag besökt i sydamerika. inte konstigt som i torg där folk kissar helt öppet bara sådär eller ett kaosigt virrvarr av traditionellt klädda människor på en marknad där de säljer stinkande, avhuggna kohuvuden - det var tvärtom väldigt civiliserat och en av de mest välutvecklade orterna hittills. men något var bara helt fel. det tog inte lång tid att märka hur allt, exakt allt, kretsade runt turismen kring machu picchu. alla som var där - mängder och åter mängder av turister från alla delar av världen i olika konstellationer - hade antingen besökt eller skulle besöka ruinerna. det enda som existerade var restauranger med hutlösa överpriser, hotell, hostel, resebyråer, souvenirshoppar och barer med enormt påstridiga inkastare. det fanns liksom inget annat än den industrin. har sällan besökt ett ställe som bara kändes så.. artificiellt.

machu picchu var en intressant plats. jag hade inte trott att det skulle vara så djungligt, men det låg sjukt vackert beläget på ett högt berg omgärdat av bruna floder som ledde rakt in i amazonas och hisnande höga gröna berg i varje riktning vars toppar inte gick att se på grund av moln. själva ruinerna var till stor del välbevarade men på många håll synligt restauererade. under en guidad tur som jag tog på morgonen lärde jag mig mer om hur livet var under tiden det var bebott på 1400-talet och hur bergsstaden fungerade lite som ett lantställe för de rika. fastän jag uppskattade platsen i sig förstördes upplevelsen lite av det tröttsamt gigantiska antalet turister som tillåts besöka den varje dag. det var nästan löjligt hur mycket köbildning det blev i vissa trånga passager och irriterade mig något enormt på att hela tiden hamna bakom japanska tourgrupper som skulle stanna och ta kort ungefär var tredje sekund. att det dessutom spöregnade under hela besöket och alla hade på sig plastponchos i alla möjliga färger gjorde vyn över stället nästan komisk; ett fantastiskt arkitektoniskt mästerverk.. och ett myllrande folkhav av påbylsade teletubbies. det märktes definitivt att machu picchu utan tvekan är sydamerikas största turistattraktion. resan dit är lite som en backpackers pilgrimsfärd; det obligatoriska fotot framför ruinerna är en sådan självklarhet för många att de knappt reflekterar över vad de ser. det är som en lista med saker som ska checkas av bara för att det är vad alla gör. det fenomenet kan jag störa mig något enormt på samtidigt som jag insåg när jag själv stod där på toppen och posade framför ruinerna att det var lite av ett hyckleri av mig att tänka så; jag gör ju samma sak själv. jag försöker hela tiden påminna mig själv att inte vara så programmerad i mitt resande utan ge saker lite mer tanke och reflektion kring vad det verkligen är jag ser och upplever här. det tror jag är viktigt.

här har ni ert gevalia och löfbergs lila vilt växande!

första gången jag plockat en banan naturligt från ett träd. kunde inte låta bli att få en liten flashback från ica där jag för några månader sedan plockade upp den färdiga och besprutade produkten från lådor härifrån.

hycklarbilden. det regnade och var extremt svårt att få till en bra bild eftersom kameran blev helt blöt efter bara några sekunder.

när jag kom tillbaka från machu picchu-touren mötte jag upp min resebuddy kate som jag inte sett sen la paz som just kommit till cusco, det blev ett kärt återseende. vi hade varit lite sena i vår rumsreservation för nyår så alla bra hostel var redan fullbokade. därför hade vi hamnat på ett skumt litet israeliskt hostel där allt var på antingen spanska eller hebreiska. rummet blev fullt när våra två killkompisar från sucre oväntat kom och flyttade in. vi spenderade ett galet nyår tillsammans och skålade skrikandes in det nya året på det fullsmockade största torget med argentiskt bubbelvin. cusco är en gigantisk nyårsdestination och hela staden var verkligen packad med folk! hade så himla roligt ända tills jag upptäckte att jag hade blivit bestulen.. igen. en kvick ficktjuv hade lyckats klippa av bandet till min tredje lilla handväska jag köpt på den här resan och fått tag i typ 150 kronor i cash och ett läppstift. ingen stor katastrof alltså, men väldigt tröttsamt. tror att något försöker säga mig att bara inte ha med något alls när jag går ut eftersom jag ändå bara lyckas förlora allt jämt. på nyårsdagen hölls det av en fortfarande oklar och väldigt märklig anledning ett peruanskt party på hostelets bakgård. detta innebar otaliga frågor;

1. varför spela öronbedövande live latinomusik på nyårsdagen tolv timmar i sträck när allas huvudvärk redan är illa som den är?

2. varför hålla detta party på ett hostel och inte i en annan lokal?

3. varför över huvud taget ha en fest på nyårsdagen? var nyårsafton inte tillräckligt festligt?

och så vidare.

var bara tvungen att ta med den här bilden för att visa en urtypisk peruansk måltid; pollo broaster con arroz y papas. en bit genomfriterad kyckling med flottiga pommes och ris med några ynka salladsblad och en skiva tomat. till det den vida populära läsken inca kola som jag hört består av en tredjedel socker.

jag och kate lämnade cusco i torsdags kväll i hopp om att komma till staden ica (haha!), 17 timmar norrut med buss. vad vi inte insåg var att alla ville lämna cusco efter nyår samma dag och alla biljetter var slutsålda. eftersom att vi inte orkade åka tillbaka in till stan igen bestämde vi oss för att ta oss upp en bit i alla fall och fick tag i biljetter till arequipa. 13 timmar senare när vi kom fram var vi kort sagt trötta och irriterande eftersom vi blivit sjukt lurade på pengar och tvingats byta i juliaca och ta en proppad lokalbuss de sista fem timmarna. arequipa har varit en trevlig överraskning vädermässigt och har spenderat dagarna vid hostelet pool. ikväll är det dock dags att dra vidare igen; om en timme hoppar vi på en 12 timmars nattbuss till ica där vi ska besöka en nationalpark och dricka en eller fem pisco sours i dryckens ursprung, pisco. hasta luego!