sjukhus

har ju som ni kanske läst haft min fair share av otur under den här resan så det enda som fattades var väl egentligen ett sjukhusbesök vilket jag nu tyvärr också kan checka av.

jag har varit lite smått förkyld i några dagar men vaknade upp i morse och kände mig avsevärt sämre än tidigare. värkande huvud, tjock i halsen och totalt täppt i näsan. jag sov några timmar extra och hoppades på att känna mig lite bättre efter det men var tvärtom tusen gånger sämre när jag vaknade igen. mitt högra öra hade börjat göra rejält ont; som ett tryck som blockerade hela örat och sidan av halsen. det kan ju vara normalt att ha ont i öronen när man är förkyld men efter att jag legat helt utslagen i fem timmar och grinat av smärta och dessutom helt tappat hörseln på höger sida fick jag be mina kompisar att följa med mig till den lilla lokala läkarmottagningen i huanchaco för att kolla upp läget. det visade sig vara ett väldigt tomt och skumt ställe; ingen personal syntes till men vi satte oss ned för att vänta.

medan vi satt där försämrades mitt tillstånd radikalt. plötsligt tappade jag känseln i händer, fötter och i tungan, jag blev oförklarligt yr och jag har nog aldrig i mitt liv känt en starkare smärta än vad jag i det ögonblicket kände i mitt öra. det var absolut vidrigt, det kändes som hela mitt huvud skulle explodera när som helst och jag satt bokstavligen och skrek av värk. jag frågade en kvinna som satt bakom oss i väntrummet var i hela friden all personal var och hon svarade att de höll på att förlösa ett barn så att det nog skulle ta ett tag. ah men GREAT. vad har man att komma med i smärtväg i jämförelse med en förlossning liksom?

i mitt desperata och aningen panikartade skick var detta en katastrof av gigantiska mått; jag hade så ont att jag inte visste var jag skulle göra av mig själv och bröt därför ihop helt av tanken på att behöva sitta där och uthärda helvetet på obestämd tid. som tur var har jag grymma kompisar som tog mig under armen och ledde vingliga mig tillbaka till hostelet där vi hämtade upp pass, försäkringspapper och pengar och sedan följde ägaren till hostelet med oss i taxin till ett sjukhus i den närmaste stora staden trujillo. det var väldigt schysst av honom och dessutom nödvändigt eftersom jag i det läget inte var kapabel till att föra någon som helst konversation på spanska över huvud taget. när jag stapplade in på akutmottagningen blev vi direkt visade till en läkare och den totala väntetiden översteg inte ens fem minuter?! det var väldigt förvånande eftersom allt i peru alltid tar tusen gånger längre tid än man tror men de lyckas alltså väldigt bra med att styra fungerande akutmottagningar.

det konstaterades snabbt att jag hade en kraftig öroninflammation kombinerat med en halsinfektion och som pricken över i:et nästan 39 graders feber. jag fick något medel i örat, några tabletter och två plågsamt feta antibiotikasprutor, sedan låg jag kvar ett tag och andades och kände hur smärtan mirakulöst började luckras upp och hur min hörsel återvände. gradvis kände jag mig bättre och bättre, trots den höga febern, och efter att ha köpt en hel påse full med diverse rekommenderade piller åkte vi tillbaka till huanchaco igen.

nu, tre timmar efter sjukhuset är jag fortfarande febrig men känner nästan inte av örat alls sen de starka sprutorna. jag måste äta antibiotika i fem dagar framåt men efter det kommer allt förhoppningsvis vara bra igen. hemsk dag alltså! men som sagt, tur att jag har så fina människor omkring mig. det gör allt.