det där med livet

i mitt liv här existerar inte tid på samma sätt som den gjort förut. aldrig har tid varit en sådan ickefråga i min vardag som nu. när någon frågar mig vilken veckodag det är kan jag sällan svara på mindre än tio sekunder. den vetskapen är totalt oviktig. helg eller vardag betyder ingenting längre. människor, platser, upplevelser, perspektiv och varma solstrålar i ansiktet betyder något men tid är något jag sällan reflekterar över av den enkla anledningen att jag inte behöver. mina dagar flyter nästan omärkligt ihop och förbi; jag ser solnedgångar och soluppgångar på olika fantastiska platser och där emellan finns bara en kravlös tillvaro av total frihet.

just nu finns det bara en fast tidpunkt i min värld och det är datumet jag måste sätta mig på ett plan tillbaka igen. det slog mig igår att jag vid den här tidpunkten om tre månader kommer jag vara i sverige igen. hemma.  även om det är långt till dess kan jag inte helt tränga undan den smygande obehagskänslan i magen som denna vetskap bidrar till.

jag kan inte exakt definiera känslan men det är något med det här sättet att leva som jag finner så oerhört tilldragande. beroendeframkallande. inte bara det uppenbara nöjet med att resa; det är något särskilt med att vara på egen hand under en tid så lång att tid inte spelar någon roll som har ändrat mig i grunden. jag har under den här resan känt en sådan total makt över mina egna beslut, min tillvaro och mig själv. det har tagit min självständighet och mitt självförtroende till helt nya nivåer. jag har nog aldrig tidigare tänk och känt så mycket om så mycket som jag gjort de senaste månaderna och jag känner helt enkelt hur jag varje dag utvecklas lite mer som vuxen människa.

jag har träffat så oändligt många fantastiska människor i olika åldrar och av olika nationaliteter som sugits in i den här resande livsstilen långt hemifrån och det är dessa människor jag oftast lär känna och identifierar mig med. genuina, nyfikna människor som varit borta i dagar, månader och år för att bara leva mer på riktigt. det är helt sanslöst vilken samhörighet jag känner med många av dem. de fascinerar, underhåller och inspirerar mig; deras historier och åsikter vittnar om hur mycket de fått ta del av, både på gott och ont. för mig är det på många sätt den äkta formen av intelligens, den jag har mest respekt för. dessa människor förstår hur saker förhåller sig på riktigt. de har sett med egna ögon och har ofta imponerande perspektiv på världen. medan jag lyssnar på deras berättelser kommer jag alltid på mig själv med att känna hur det rycker kraftigt i resenerven. jag. vill. också.

för min egen nyfikenhet har inte stillats genom den resan – tvärtom. den är numera stark likt en osynlig, magnetisk kraft. inspirerad av otroliga människor jag mött längs vägen och fantastiska plaster jag besökt kombinerat med den enorma tillfredsställelse jag upplever av den personliga utveckling denna resa inneburit för mig har jag insett att det är det här jag vill och kommer göra för ett tag. hur länge till vet jag inte än. så länge jag känner att det här ger mig så här mycket kommer jag fortsätta resa. tid att vara vuxen på det traditionella, förväntade sättet kommer alltid finnas. just nu vill jag bara spendera mina dagar utan att veta om det är tisdag eller söndag för ett tag framöver. 

exakt så här orange var solnedgången för några kvällar sedan.