oarliga manniskor

jag skulle vilja att detta inlagg handlade om hur grymt vi hade det i banos. om hur jag och kate klattrade upp for ett berg med fantastisk utsikt, om hur vi lyxade till det med en grym stekmiddag och om nar vi en solig dag hyrde en liten buggiebil och gjorde varldens haftigaste roadtrip genom anderna pa highway panamericana - men tyvarr overskuggas de senaste dagarnas roligheter av att ha blivit ranad for tredje gangen pa fyra manader.

jag vet verkligen inte vad jag gjort for fel for att fortjana en sadan har enorm otur pa den har resan. just nar jag tror att allt som kan ga fel har gjort det ger oturen mig ytterligare en bitchslap i ansiktet; den har gangen sa hart att jag igar fann mig sjalv sitta och storgrina ratt pa asfalten utanfor en bussterminal och bara onska att jag var hemma igen for att slippa all skit.

bussturen fran banos till huvustaden quito tog lite drygt tre timmar. eftersom vi var ganska trotta slumrade vi till en liten stund; kate satt vid gangen med vaskan i knat och jag vid fonstret med min vaska mellan knana med remmarna runt benen och med min langkjol over. vi kommer fram til quito lite efter nio, gar av bussen och jag ska just till att lasta ur min stora ryggsack ur baggageforvaringen nar jag upptacker hur latt min lilla vaska ar. orovackande latt. oppnar den och kanner hur allt blod sjunker ned till mina fotter och hur hela jag fryser till is pa en sekund. nej. PANIK. rafsar igenom vaskan flera ganger och letar i total desperation igenom hela bussen utan framgang men tvingas snart inse det ofattbara: ingen dator, ingen kamera, ingen mobiltelefon. borta. satter mig helt sonika ned pa gatan och bryter ihop.

hur det ens var mojligt att oppna min vaska och ta ut mina saker utan att jag markte det orkar jag inte ens spekulera kring, yrkestjuvarna verkar ha narmast magiska egenskaper. daremot kan jag - trots att jag nu under en lang tid akt runt i lander dar detta hander resenarer dagligen - bara inte lata bli att chockeras over manniskors oarlighet. det kanske later naivt av mig att bli forvanad over hur en sadan har sak kan handa, men hur jag an forsoker tanka mig in i en tjuvs perspektiv och mojliga bakomvarande orsaker som skulle kunna forklara  ett sadant har vidrigt beteende kan jag bara inte begripa hur man inte nagonstans kan reflektera over nagon slags moral over huvud taget. det ar bara sa ofattbart hur kalla, samvetesbefriade manniskor det finns. att det dessutom ar tredje gangen nagon stjal mina saker gor mig desto mer forbannad och bevisar hur detta inte bara var en enskild handelse. visst, jag har haft extremt mer otur an de flesta men denna omoraliska tjuvmentalitet som uppenbart florerar fritt pa manga hall pa den har kontinenten har bidragit till hog kriminalitet och aven brist pa sakerhet vilket paverkar turister till stor del men jag kanner sa mycket mer sympati for manniskor som faktiskt maste leva i konstant stor risk for att bli utsatta for brott. for detta ar sa mycket storre an en gringa som blivit av med lite elektronik pa en buss - det ar ett riktigt samhallsproblem. att tanka pa att jag bara kan aka hem till trygga sverige dar sadant har inte hander pa samma satt gor mig lattad samtidigt som det ger mig en markligt sur kansla i magen. det ska inte behova vara sa har.