jag har tänkt mycket de senaste veckorna på hur lyckligt lottad jag är som får göra en sådan här resa. förutom att jag får se helt otroliga platser och göra massa roliga aktiviteter möter jag varje dag folk från hela världen. jag har aldrig i mitt liv haft så långa och givande diskussioner om politik, religion och miljö med människor från så många spridda länder som på den här resan. det är så otroligt intressant att jämföra sitt liv med jämnåriga från olika delar av världen och det får en att utmana sina egna värderingar och se på sin tillvaro på ett helt annat sätt. frågor man bara läst om i nyhetstidningar och sett pratas om i tv-debatter får en djupare mening när man pratar om dem med folk som verkligen är mitt inne i dem och saker får en annan betydelse när de upplevs på plats. tre veckor här känns som en evighet på grund av det. jag hade inte förstått exakt hur komplext och löjligt orättvist det amerikanska skolsystemet var förrän jag kom hit och hade en fyra timmar lång diskussion med två amerikaner. jag hade inte förstått exakt hur mycket jag faktiskt bryr mig och ojämställdhet förrän jag kom hit och upplevde sådan enorm särbehandling på gott och ont på grund av att jag är kvinna eller såg annonser för blöjor där det fanns en rosa tjejversion med prinsessor på en en blå variant för killar dekorerad med bilar. jag hade inte förstått hur mycket jag alltid tagit allt för givet vad gäller säkerhet och kriminalitet förrän jag kom hit och hörde en tjej som befunnit sig på fel plats vid fel tidpunkt och blivit indragen i ett hus, slagen och rånad på allt hon ägde på en gata jag gått på två dagar tidigare. och även fast jag ännu inte kommit till de minst priviligerade länderna på den här kontinenten har jag ändå sett fattigdom så grym att jag bara vill adoptera tjugofem barfotaspringande gatubarn med trasiga kläder och stora ledsna ögon.
det må låta deprimerande och hemskt; och det är det också. det är svårt och brutalt att bli utslängd från sin lilla bekväma, välmående bubbla och hamna på platser som är så avlägsna sin egen tillvaro. men fast det många gånger är chockerande och obekvämt kan jag inte förklarar med ord hur VIKTIGT jag tycker det är att man får perspektiv på sig själv och sitt liv. vi som haft turen att födas i den lilla procenten av jordens befolkning som har den livsstilen vi lever har anser jag ha en skyldighet att åtminstone göra någon slags ansats till att försöka förstå vår tur; att det sättet vi lever inte är en självklarhet för så många andra, att vi ifrågasätter hur vårt levnadssätt påverkar mindre lyckligt lottade och viktigast av allt - att vi gör vårt yttersta för att försöka hjälpa något sätt. om inte med vår tid, med våra pengar. vi har så mycket att ge tillbaka för de konsekvenser vårt levnadssätt har skapat runt om i världen. ingen kan göra allt men alla kan göra fucking något. jag ser fram emot att få ge min tid och min arbetsförmåga till ett socialt projekt som volontär längre fram i den här resan.
genom ett bussfönster någonstans i södra argentina. alla långa bussturer får mig att tänka så enormt mycket.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar