så första natten i buenos aires bodde jag i ett litet tvåstjärnigt sunkigt hotellrum med en stenhård säng mitt i staden där jag sov extremt dåligt pga det ständiga ljudet från trafiken utanför. men jag ångrade genast min bortskämda attityd när jag såg vad som hände på gatan precis nedanför mitt fönster. en liten familj med två unga föräldrar och tre barn, varav den äldste inte kan varit äldre än sju år, höll på att flytta runt bråte och sortera massa skräp. det tog pinsamt lång tid innan jag insåg att de faktiskt bodde där. precis på trottoaren, två meter ifrån gatan där bussar susade förbi i sjuttio kilometer i timmen varannan minut; mitt i avgaserna, smutsen och oljudet. där hade de sitt hem. jag stod som fastklistrad framför fönstret i säkert en halvtimme och bara iakttog deras kvällsbestyr som bestod av att bygga en liten koja av gamla plywoodskivor, täcka över så gott det gick med filtar som var svarta av avgaser och något sånär torka av barnen den värsta smutsen med trasor som såg ut att göra det värre. titt som tätt slog mamman till barnen med diverse prylar och skrek åt dem så de började gråta. jag stod bara där bakom gardinen och kände mig så ofantligt hopplös och tom.
avenida de 9 julio. en av världens bredaste och mest trafikerade gator på 140 meter. jag lyckades tydligen pricka in en sekund där den var helt tom!
mercado de san telmo. gick omkring där i en timme och bara önskade att jag kunde köpa allt.
plaza dorrego, världens finaste lilla torg där de rätt som det var smällde upp en liten tangoshow.
den knäppaste kyrkogården jag varit på. gravarna var som små hus som man kunde kika in i.
på la bomba de tiempo-konserten sålde de endast öl i enlitersglas.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar