overkligt

det är väldigt, väldigt svårt att förstå att jag i detta nu sitter på flygplatsen i bogota och ska åka hem. HEM. det är tusen känslor och kaos i huvudet just nu. skriver igen när jag är i sverige.

¡adios sudamérica!

león, sjukdom och dålig turism

nicaragua visade sig bli mitt absoluta favoritland i centralamerika! har haft så himla roligt och sett helt fantastiska, genuina platser den senaste tiden.

den gångna helgen har tillbringats i león, en vacker kolonialstad i norr, där jag druckit billiga nica libres gjorda med den lokala, grymma romsorten flor de cañas, gå på packade salsaklubbar, besökt en strand och sett den vackraste solnedgången och stjärnhimlen samt bestigit ännu en liten vulkan och sedan glidit ner för den med en bräda i det unika konceptet volcano boarding. träffade grymma människor på hostelet och har nästan träningsvärk i magen för att jag skrattat så mycket. men dagarna börjar dock tyvärr sina och igår kramade jag bailey hejdå; min kära reskompis den senaste månaden och en äkta definition av någon som lever 'young, wild & free'.

jag bestämde mig för att åka tillbaka till costa rica då jag flyger ut från san josé på torsdag och började således den långa resan från norra nicaragua till tamarindo i nordvästra costa rica med planen att få lite sista strandliv. elva timmar av olika shuttles, bussar och taxis kom jag fram i mörkret och kånkade halvt irriterat, halvt på helspänn runt på dammiga bakgator i brist på taxis i letandet efter hostelet jag blivit rekommenderad som visade sig ligga hopplöst avlägset.

när jag till slut kom fram slocknade jag snabbt i det ljuvligt, kallt luftkonditionerade rummet i den annars kvava natten.. och vaknar upp tidigt med jordens feberfrossa, täppta näsa och halsont. är det inte ironiskt? dagen efter jag lämnat konstant sällskap är tillfället jag skulle behöva det mest. alla i mitt dorm är surfare som spenderar hela dagarna på stranden så jag hade inget annat val än att bara ligga där för mig själv i mörkret. efter att ha legat så till tidig eftermiddag; av och an i olika feberhallucinogena drömmar, lyckades jag till slut förmå mig till att åtminstone gå genom den plågsamma hettan och solskenet till receptionen och köpa lite vatten innan jag kraschade i säng igen. hungern smög sig så småningom på då jag inte ätit något på hela dagen, så vid fyra tvingade jag dessutom mig själv att ta av det dubbla lagret bolivianska alpacatröjor jag byltat på mig i mitt frossiga tillstånd och  långsamt, långsamt gå ut och köpa mat. nu är jag tillbaka i mörkret i rummet och tycker oerhört synd om mig själv. tänker tillbaka på mitt värsta sjukdygn hittills - den kraftiga matförgiftningen i puno i peru strax innan jul - och även fast det inte riktigt är så illa nu kan jag inte låta bli att återigen längta hem till min säng och människor som tar hand om en. att vara sjuk helt ensam i ett annat land är inget annat än skit.

tamarindo - eller som öknamnet lyder; tamagringo - tilltalar mig förresten inte det minsta. bara på vägen till att mataffären kunde jag inte låta bli att äcklas över vad turismen gjort med detta lilla samhälle som för trettio år sedan inte hade mer än runt hundra invånare; men som efter inspelningen av en amerikansk surffilm som jag glömt namnet på exploderade i popularitet. jag passerade mängder av all inclusive-hotell, otaliga, svindyra turistrestauranger med enbart amerikanska och europeiska menyer, kommersiella affärer fulla med fina souvenirer men som instinktivt fick mig att undra hur mycket den som faktiskt tillverkat sakerna får av förtjänsten - garanterat inte ens en bråkdel av vad den feta, amerikanska expat-tanten bakom disken tjänar i alla fall. och herregud, amerikanerna! de är liksom i resten av costa rica kraftigt överrepresenterade här och jag har verkligen totalt lessnat ur på hur bräkiga, ovärldsvana, högljudda och krävande de är som turister. costaricanerna måste tycka att de är världens mardröm.

jag kan heller inte för mitt liv inte förstå hur man kan spendera en förmögenhet på en vecka här bara på utlandsägda lyxhotell och internationella snabbmatskedjor och nöja sig med det som många här verkar göra. eller jo, självklart - det är enkelt. men hur man inte ens kan reflektera över vad detta innebär för stackars tamarindos utveckling begriper jag verkligen inte. vart är stödet till lokalbefolkningen, som tvingas längre och längre ut från stadskärnan eftersom de inte har råd att bo där längre på grund av de höga priserna? vad händer med den lokala kulturen när costaricanska restauranger måste slå igen till förmån för subway och burger king? vad händer med natur och djurliv när denna byggboom av semesterkomplex för utlänningar sker och hårt trafikerade vägar anläggs i en onormalt rasande fart?

jag inser ju att det är så marknaden ser ut och att det är en extremt tydlig produkt av utbud och efterfrågan. däremot  tycker jag inte det på långa vägar är ett hållbart argument när man vet hur mycket det fuckar upp samhället ifråga. det är inte moraliskt försvarbart att resa på det sättet! jag önskar verkligen att fler kunde förstå detta medan de sitter där med sina cheeseburgare och obekvämt avfärdar den hungriga tiggare som inte längre har råd att köpa mat i sin egen stad.

till sist: för några månader sedan läste jag en lysande reportagebok i ämnet som hette 'välkommen till paradiset - reportage om turistindustrin' av jennie dielemans. läs den och få en garanterad tankeställare inför nästa semester.

playa peñitas, 15:47

är det verkligen sant att jag ska lämna detta bakom mig och befinna mig i falun om en vecka? fõr just nu känns det extremt avlägset.

ett halvår av hundratals hem

jag har lärt mig så overkligt mycket på den här resan och en av de sakerna är att bo på på hostel. efter att i över ett halvår konstant ha haft dessa fascinerande platserna som hem har jag tänkt mycket på hur de kan förklaras för oinvigda och på livsstilen omkring dem.

- att vänja sig vid att alltid bo i rum fullt med främlingar var steg ett. jag tror det minsta dormet jag har bott i var för tre personer och det största för över trettio, varav genomsnittet nog måste ligga på mellan sex och tio sängar. i början var det ovant; ibland till och med lite obekvämt, att leva så tätt inpå helt okända människor utan att någonsin liksom kunna dra sig undan utan att det fanns andra där. jag är en person som kan störa mig något enormt på det. men avsaknaden av sitt eget space är något man måste acceptera när man bor så här och det får man liksom försöka hitta någon annan stans.

- jag lärde mig ganska fort att sova i omständigheter som är tvärtemot optimala. generellt brukar sömnkvaliteten försämras ju fler personer som bor i rummet av den enkla anledningen att alla har olika dygnsrytmer - naturligtvis är större rum alltid billigare än små. folk som kommer inslamrande tidigt på morgonen, aspackade och högt och glatt pratandes, folk som tänder och släcker lyset, stänger och öppnar dörrar och skåp, folk som snarkar öronbedövande, folk som ska med en tidig transport och tycker det är en okej grej att packa klockan 05.30 och prassla med alla sina tolv plastpåsar, tre olika väckarklockor som ringer olika tider och det eviga upp- och nedklättrandet för våningssängar. numera kan jag förhållandevist lätt sova i de mest slamriga av miljöer men de första månaderna somnade jag oftare med ipoden i än utan. genom att jag exakt vet hur mycket andra människor låter när man försöker sova har jag dessutom lärt mig ytterligare en dimension av respekt.

- man skulle kunna tro att folk som reser på det här sättet förstår varandra hyfsat bra ur många aspekter; särskilt när det gäller värde på de få sakerna man valt att ta med. därför gör det mig extra förbannad när backpackers stjäl från andra backpackers. det är så förbluffande, tycker jag. efter att själv ha fått åtskilliga ägodelar snodda från ett hostel - varav det värsta nog måste varit en ny telefon jag lämnat halvdold i min säng medan jag var i duschen i tio minuter - litar jag inte längre på någon alls. det eviga oron och misstanken om att någon ska ta ens grejer blir i längden otroligt tröttsam. noggrannt inlåsande av prylar går på rutin och är a och o för att livet ska flyta på smidigt. jag tror nog att det är den delen jag kommer sakna allra minst från att bo såhär.

- en av de allra finaste sakerna med hostel är den ofta genomgående, sociala atmosfären. man hälsar alltid på folk, önskar buen provecho när någon satt sig ned med en rykande tallrik mat, utbyter tips och råd om saker som bör ses eller undvikas, hör om någon vill hänga med på en aktivitet som erbjuds eller helt enkelt bara går fram till någon som ser skön ut och frågar vad som händer. det intressanta är att de sociala strukturer jag vuxit upp med inte riktigt tillåter denna slags nyfikna spontanitet - men jag absolut älskar det. jag tror att hostel för alltid har fått mig att ifrågasätta den reserverade tystnad som svenskar ofta intar vid mötet av främlingar som det inte faller sig så naturligt att börja prata med eller främlingar man inte redan avsett att bli bekant med. jag kommer eventuellt bli den där dryga personen som alla trötta människor på tåg och bussar hatar; den som ve och fasa envisas med att sätta sig bredvid en och börja småprata. tror helt enkelt jag varit borta från svenniga fasoner så länge att jag glömt hur jag förväntas bete mig. synd!

- jag har definitivt lärt mig den hårda vägen att hostel som har tab-system där man betalar hela sin totala nota när man checkar ut är härligt, härligt men farligt, farligt; särskilt partyhostels med en schysst bar och eget matställe med massa västerländsk mat man saknar - lex wild rover hostel la paz. obs: varning för mindre hjärtattack vid betalningsdags.

volcano maderas

här om dagen gjorde jag det mest fysiskt ansträngande aktiviteten jag hittills utsatt mig för på den här resan; jag besteg volcano maderas, 1390 m! är glad och enormt chockad över att jag klarade det, för om det var någonting jag fick bevisat för mig var det hur extremt usel kondition man är i efter ett halvår utan träning. verkligen katastrofalt jobbigt var det, avskyr att vara i så här dålig form.

klockan åtta på morgonen kom en guide och hämtade upp mig, bailey och två tjejer till. sedan gjorde vi helt enkelt hela grejen i ett svep; gick till vulkanen, besteg den, gick ner och tillbaka till hostelet. det hela tog nästan nio timmar, trots att den effektiva sträckan inte var längre än två mil. terrängen var dock en mardröm - tät, djunglig cloudforest, stigar med djup lera och hala, ojämna stenar - och bitvis så svår att man inte ens var anfådd eftersom det tog sådan tid att klättra över alla hinder. det var oerhört fuktigt och få gånger i mitt liv svettats så mycket. alla kläder var absolut genomblöta och i slutet så smutsiga att det såg ut som vi rullat ned för vulkanen.

vägen upp var otroligt tuff, men också en fascinerande inblick i nicarguansk landsbyggd. småkillar som inte kunnat vara äldre än tio år vallade kor som proffscowboys längs landsvägarna. vi såg  flera sorters apor, papegojor, ödlor och otaliga flockar vildhästar som dundrade förbi.  vi gick genom mango-, lime- och bananodlingar samt mötte bondfamiljer vars trädgårdar vi var tvungna att korsa som storögt stirrade på oss medan de gjorde sina hushållssysslor. guiden visade också fornlämningar och inristningar från nahual-indianerna som bodde här för 2000 år sedan.

när vi hade gått fem timmar i konstant, brant uppförsbacke nådde vi äntligen toppen... som sög! molnen låg täta och låga den dagen och utsikten var inget annat än en vit dimma. vi gick ned i vad som skulle vara kratern, vilket visade sig bestå av branta kanter av lerig djungel och en lagun nästan helt dold i dimman. vulkanen hade inte varit aktiv på många år och som jag förstod det hade den helt enkelt växt igen på grund av de yttre omständigheterna. det var i alla fall en fascinerande syn som tagen ur valfri saga och det var svårt att tro att vi stod i en krater.

lite besviken på att inte fått några bra bilder från toppen av en vulkan när jag väl gjort mig besväret att klättra upp för en, började den nästan fyra timmar långa nedstigningen som inte var lika jobbig men visade sig vara enormt svår på grund av alla leriga, hala stenar. halkade minst tre gånger och slog i rumpan och mina kläder och hela jag för den delen var vid det här laget i så smutsigt skick att det nästan var komiskt.

när vi till slut kom tillbaka drack jag en litet resorb trots att jag redan druckit tre liter vatten samma dag; kände mig märkligt nog fortfarande uttorkad. vi duschade, åt middag och gick och la oss det rekordtidiga klockslaget 21.00, totalt utslagna.

är nu i granada; en vacker kolonialstad med fin arkitektur och påminner väldigt mycket om sucre i bolivia. efter dagarna på ön var det nice att komma till en civiliserad plats med en riktig dusch och ett rum med riktiga väggar, utan skorpioner och spindlar som kryper runt på myggnätet ovanför. är trots det jätteglad att jag kom till isla ometepe; det öppnade mina ögon inte bara för den fascinerande livsstilen där med stolta, hårt arbetande människor utan även faktumet att jag själv är kapabel till så mycket mer än jag tror ibland. 

isla ometepe

har kommit till ett så jäkla coolt ställe! efter gårdagens enormt enormt skakiga båttur är jag på isla ometepe, en ö på nicaraguas största sjö som består av två vulkaner liksom har växt ihop efter alla utbrott av lava eller vad nu det är. det ser lite ut som en sagoö, vilket ytterligare späds på av antalet vilda hästar överallt. människorna som bor här verkar leva väldigt ruralt och på hostelet är det dass och utomhusdusch som gäller. 

idag var vi ett gäng som hyrde hästar. ja, hyrde hästar bara sådär?! utan en lärare! har väl testat att rida några gånger men var inte direkt förberedd på att bara få en häst tilldelad mig bara sådär utan några säkerhetsförmaningar eller över huvud taget andra kommentarer än vad priset var, ungefär 40 kronor. efter att ha rätat ut en del frågetecken var vi tillslut iväg, men det var mestadels smådetaljer som 'woaaah hjäälp någon hur bromsar man den här grejen!!?' mvh / hästtjej92. det gick i alla fall mycket bättre än jag trodde och hade den häftigaste förmiddagen! vi tog oss ned till en lång, öde strand och kände mig nästan klyschig när jag red längs med vattenbrynet med utsläppt hår fladdrande i vinden hehe.

nu skriver jag det här så jag inte kan banga: imorgon ska jag bestiga en vidrig vulkan!

pura vida

glad påsk i efterskott alla!

efter sex chockdyra dagar i costa rica ligger jag nu i en hängmatta och ser ut över stilla havet i san juan del sur, nicaragua.

de sista dagarna i costa rica tillbringade vi i quepos och besökte den fantastiska nationalparken manuel antonio och närliggande stränder där vi spanat på djurliv, gjort lite hiking och sett sjuka solnedgångar. efter nästan en vecka av tidiga morgnar, aktivitetsfyllda dagar och läggdags vid elva kände vi efter att vi ville vara någonstans där det händer lite mer över påskhelgen, så vi påbörjade vad som skulle visa sig bli den snurrigaste, längsta resedagen och åkte till den rekommenderade kuststaden jacó för att inom en halvtimme konstatera att den sög på alla möjliga sätt, så vi hämtade väskorna igen och försökte hitta en buss norrut. problemet var att det knappt fanns några bussar eftersom påsken är en väldigt big deal här och i princip allt slutar fungera normalt. till slut vägde vi mellan de enda två alternativen; lifta eller ta en taxi en och en halv timme. efter lite vettigt övervägande tog vi en taxi till puntarenas. även fast vi proffsprutade bör det priset aldrig nämnas igen i backpackersammanhang. när vi kom till puntarenas hann vi just precis med en buss till liberia tre  timmar bort och väl i liberia lyckades vi komma på den sista bussen till gränsen. utmattade men glada av tanken att komma till nicaragua samma kväll småjoggade vi exalterat till gränskontrollen bara för att mötas av en fet 'cerrado'-skylt. stängt. toppen.

vi tillbringade natten i ett extremt skitigt litet motellrum och tog oss över gränsen morgonen därpå. allt flöt på bra ända tills vi insåg att bussproblemet även gällde nicaragua och att vi skulle bli tvungna att ta en taxi en timme till san juan. här börjar den mest intensiva prutningssessionen i mitt liv. ungefär åtta chaufförer omringade oss och började skrika i mun på varandra för att få oss att välja just dem. vi frågade om pris och de svarade något fullständigt vansinnigt överpris och vi lackade ur totalt, trötta på att alltid bli sedda som dumma, lättlurade gringas. diskussionen urartade snart i att vi skrek tillbaka på spanska hur idiotiskt det var av dem att gadda ihop sig och försöka försäkra oss om att priset de angav var riktigt trots att vi visste att det var tre gånger så mycket som lokalbefolkningen skulle betalat. folk omkring började nyfiket lyssna på de två rasande, spansktalande blondinerna och efter ett tag hade vi till och med en liten publik. efter ungefär en halvtimme av argumenterande tjat fick vi ner priset till 10 dollar som vi hade krävt från början - win. pengarna sinar nu och varje krona räknas men detta var definitivt mer av en principsak. fula som satan är de ibland, taxichaffisarna.

efter ett par solfyllda dagar har ska vi nog rora pa oss imorgon och ta oss till vulkanon isla ometepe som ligger i landets storsta sjo och sags ska vara fantastisk. pura vida!